och Bernt skickade ett av barnen för att taga reda på hästen, som gick på bete. Alida grät. — En sån snäll man, sade hon om och om igen. Christian gick in, medan han väntade. Där var dukat för två, och där lågo brev... ett par till Torstein också. »Vem ska ha dem nu? Bryta dem, läsa dem? Så ensam kan alltså en man dö», tänkte han med en konstig känsla av medlidsam överlägsenhet. Han skrev ett telegram till Torsteins förlag, så fingo de ordna det därifrån. Alida fick ta det med till bygden och få tag i doktorn. Ängesten, spänningen gav sig nu, när han inte var ensam längre, men han gruvade sig förfärligt för färden tillbaka till Bjönnavattnet. De kommo tillbaka med den döde frampå eftermiddagen och lade honom på logen. Det slog Christian med förvåning, hur ung Torstein såg ut, där han låg. Bara över de stora, insjunkna ögonlocken, som blånade starkt mot den gulvita huden, låg en stor trötthet, som ingen sömn kunde stilla. Dagen därpå kom doktorn. — Ja, jag fick budet först i morse... måste ha missförstått. Död? Hm, jaha, jo visst. Då är jag överflödig. Han gick in och såg på Torstein. 27a