Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s vi PR
Od sie faflilger
147
Jag blinkar till av överraskning vid hennes ord.
I detsamma ljuder en gossaktigt ljus skrattsalva
inifrån rummet. Besvärad och förbryllad tar jag
på mig själasörjarminen:
— Är det något du vill fråga mig om?
Hon tiger åter, tiger länge, och är det inte tårar
som börja tränga ut ur hennes ögon? Hon kämpar
med sitt ansikte, hon andas häftigt; jag ser, att
hennes lättskrämda och nervösa lappsjäl är i starkt
uppror. För att lugna henne lägger jag min hand
helt lätt och vänligt på hennes arm.
Då ser hon upp på mig med vidöppna, förtvivla-
de ögon och viskar:
— Vad ska jag göra för att få frid?
Jag står där och håller min hand på hennes arm,
jag ser in i hennes ögon, Ännu dröjer misstänk-
samheten kvar i mina egna blickar. Men hennes
ansikte är djupt och äkta upprört, hennes tonfall
utesluter all tvekan: denna unga människa i för-
stugans skumrask söker mig för en stor och bitter
oros skull. Det är jag, som givit henne denna oro
— genom vilka ord? Ord, som jag själv ej längre
minns, Ord utanför predikokonceptet. Hennes
fråga träffar mig som en värjstöt, jag rodnar. Och
nu, just här måste jag säga henne det stora, av-
görande ordet: vad hon skall göra för att få frid,
Jag står inför detta, bortom alla kanske, Ett fjäll
sänker sig långsamt över mitt huvud, ett fjäll av
vild och blodig ironi; livet singlar runt; jag vack-
lar på randen av det tomma intet, Jag borde
skratta, gällt och högt, åt min belägenhet,
SK;
ROTA
ER
>
äg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
