Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giordano Bruno. Lefnadsteckning - 3. »Filosofiens vandrande riddare»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medelpunkt för vårt planetsystem, om jordens litenhet och
rymdens och världarnas oändlighet, som Giordano Bruno nu
drog i fäjd inför den lysande församlingen i Oxfords
disputationssal. Med öfvertygelsens värma och med blixtrande
kvickhet försvarade han vetenskapen mot de skuggrädda
och föga sakkunniga professorernas inkast. Slutet blef ett
fullständigt nederlag för dessa. Sådant kunde de emellertid
icke lida, och segraren fann rådligast att lämna lärosätet.
Efter åter en tids vistelse i London återvände Bruno
till fastlandet. Han begaf sig nu till Tyskland. Från
högskola till högskola drog han, sökande ett torftigt
bröd genom undervisning och enskilda föreläsningar.
Först i Wittenberg fann han värklig fördragsamhet
rådande, och det är med stor hänförelse han talar om detta
Tysklands Athen, som han smickrande benämner det.
Vid afskedet från denna fräjdade universitetsstad höll han
ett entusiastiskt loftal öfver Luther, högskolans största
prydnad, hvilken värkat där ett halft århundrade förut.
“Liksom den grekiska sagan,“ utropar han bland annat,
“berättar om en halfgud, Herakles, som varit nog mäktig
att stiga ned till dödsrikets portar och hämta upp den
trehöfdade, där vaktande hunden Kerberos, så hade Luther
dragit fram odjuret i Rom med den trefaldiga kronan
(påfven) ur det mörker, hvarmed han skyddande
omgifvit sig, visat honom i all hans afskyvärdhet i
dagsljuset och därmed brutit hans makt.“ En sägen vill veta,
att Bruno till och med öfvergått till lutherska läran, men
detta är efter all sannolikhet att döma icke troligt och
har åtminstone aldrig kunnat bevisas. Säkert är att han
bestämt ogillade den lutherska läran om rättfärdiggörelse
genom tron. I detta fall stod han på katolska kyrkans
sida. Goda gärningar, ädel uppoffring för likars väl vore
rättfärdighetens vilkor.
Efter några års kringirrande — än uppträder han i
Prag, förkunnande den allmänna människokärlekens enande
religion, än i Helmstädt, än i Frankfurt — synes hans
oroliga ande äntligen hafva tröttnat på irrfärderna i
främmande länder. Ungdomens minnen från Italiens sköna
jord, det hänförande skådespelet, som utsikten från
klostercellen i Napoli erbjöd, med ett ord hemlängtan grep honom
med all den lidelsefulla häftighet, som utmärkte hela hans
personlighet. Minnet af de många stilla, fromma själar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
