Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giordano Bruno. Lefnadsteckning - 3. »Filosofiens vandrande riddare»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Största delen af den tid, han tillbrakte på den
brittiska ön, vistades han i London, där han bodde hos det
franska sändebudet de Castelnau. Under denna tid
utkommo de flesta af hans böcker, såsom
“Askonsdagsgästabudet“, en i samtalsform enligt de forntida filosofernas
plägsed affattad filosofisk skrift, hvari en mängd
intressanta iakttagelser rörande engelsmännens seder och bruk,
på ett föga smickrande sätt jämförda med förhållandena i
det eleganta Italien, äro inflikade; vidare hans förnämsta
och för kännedomen om hans världsåskådning viktigaste
arbete “Om orsaken, grunden och enheten“ m. fl. Om
drottning Elisabet uttrycker han sig i de mest hänförda
ordalag, prisande hennes sällsynta snille och mångfaldiga
dygder. Mången har så väl häri som i hans beröm öfver
Frankrikes konung velat se ett bevis på en krypande
lycksökares karaktärslöshet, och det är väl sant, att de
smickrande uttryck, som han brukar, inför våra dagars
människor taga sig väl starka ut, men man måste betänka,
att så långt han än i många stycken stod före sin tid
var han dock ett barn af densamma, och dessa
underdåniga hyllningsgärder hörde på den tiden till vedertaget
bruk. Därjämte får man skrifva mycket på räkningen af
hans lifliga, entusiastiska natur, som åt tillgifvenhetens
och tacksamhetens känslor gaf samma kraft och eld som
åt harmens och bitterhetens mot förföljare och fiender.
Men icke ens i England, det gamla frihetslandet, fick
han någon varaktig stad. Han hade i Oxford en tid
hållit föreläsningar öfver den gamla österländska
själavandringsläran, hvilken han i vissa stycken syntes
godkänna. Detta stötte de lärde herrarne för hufvudet. Och
ännu värre blef det af en annan anledning. En dag hände
det sig att en kunglig person besökte den lärda staden.
Det var då för tiden brukligt, att vid dylika tillfällen
bjuda på det särskilda nöje, som en universitetsstad
ensam kunde erbjuda, nämligen en akademisk disputation.
Man anordnade alltså en sådan, och den lärde italienaren,
hvars snille och vältalighet voro så vida beryktade, blef
den, som skulle försvara några uppstälda satser. Bruno
valde för dessa ett ämne, som utgjorde en af dåtidens
brännande frågor, nämligen det förut något vidrörda
spörsmålet om jordens ställning i världsrymden. Det var för
den kopernikanska läran om solens egenskap af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
