Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giordano Brunos metafysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Ändamälsorsaken, hvilken den verkande orsaken sätter fram-
för sig till föresyn för sin verksamhet i det stora hela. är nniversi
fullkomlighet, som består deri, att i materiens olika delar alla
former liafva aktuel existens1).
Be:dan här anser sig Bruno hafva öfvervunnit den ståndpunkt,
som Aristoteles enligt honom intager. Ty genom att på detta sätt
fasthålla det helas harmoni, lemnas ej mera rum hvarken åt till-
fälligheten eller den splittring mellan delarna och det hela, som
Bruno funnit hos denne tänkare. Dennes former, som äro någon-
ting yttre, i det de komma och gå 2), kunna ej tillfredsställa Bruno.
Aristoteles har ej funnit sanningen, emedan han ej fattat det
varande såsom ett3). Enligt denne gifves det en mångfald ting,
som vexla och förändras, uppkomma och förgås samt, om ock
alla i och för sig ändamålsenliga, dock kunna hindra hvar andra
i sina ändamåls förverkligande; enligt Bruno är alt en enda
kraft, verldssjälen, som i universum harmoniskt förverkligar sina
syftemål, ideerna.
Men orsak och princip sammanfalla i viss mån. Ty någonting,
hvilket, betraktadt i och för sig såsom ledande, är orsak, blir, såsom
på samma gång ingående i dess verksamhet, som ledes, princip, livaraf
följer, att ett och samma kan på en gång vara naturens orsak
och princip. I detta hänseende råder samma förhållande mellan
orsaken och principen som mellan en styrman, betraktad å ena
sidan såsom ledande ett fartyg och å andra sidan såsom på
samma gång medföljande dess färd öfver vattnet. I förra fallet
kan han sägas vara orsaken till skeppets rörelse, i det senare en
af principerna däri4).
Afven såsom princip realiserar verldssjälen de idéer, hvarom
ofvan talats, men vacklar eller öfverväger därför ingalunda. Ty
likasom en skicklig citterspelare ej inom sig vid hvarje grepp be-
höfver öfvertänka, huru han skall taga det nästföljande, utan låter
alt följa som af sig själft, helgjutet och fullkomligt, likaså är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
