Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giordano Brunos metafysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Den förra är mångtalig ocli förnimbar af sinnena, enär konstnären
blott håller sig till de redan af naturen formade tingens yta, den
senare är en enda och föruimmes af förnuftets öga. Ehuru dessa
materier sålunda äro livar andra olika, dels i anseende till antalet,
dels i anseende till det organ, hvarmed de uppfattas, så äro de dock
hvar andra lika däri, att de, huru än deras former mångfaldigas i
det oändliga, dock alltid förblifva till sitt väsen de samma. Naturens
materia kan t. ex. uppträda under form af frö, ax, bröd, närings-
saft, blod, embryo, menniska, men är ej någon bestämd kropp 2).
Det kan således ej sägas, att den ena formen öfvergifver sig själf
och blir en annan, utan det är ett och samma substrat, som kan,
fastän ej på samma gång, dock efter hvart annat antaga flere hvar
andra motsatta former. Materien är ständigt den samma, om ock
dess former vexla, hvarvid må fasthållas, att det talas om de ma-
teriela formerna, ej om den substantiela formen, ty hvarje tings
substantiela form, varat, själen — det är, ej den specifika principen
för mänsklig tillvaro, utan den besjälande kraften i allmänhet —
kan ingalunda förändras eller förintas 3). Själen är visserligen prin-
cipen för vegeterandet och förnimmandet, ja till och med dessas
substans i lägre bemärkelse, men i högsta bemärkelse är det abso-
luta själft alts substans, i det att det odelbart och helt är öfveralt
närvarande. Antoge man däremot, att dessa principer vore sub-
stanser eller med andra ord vore det, hvartill såsom yttersta grund
alt hänförde sig, så erhölle man en mångfald väsenden, hvilka såsom
vexlande skulle upphäfva livar andra samt omöjliggöra alt konstant
vara; man skulle då återvända till Aristoteles’ ståndpunkt4).
Materien är dels förmåga dels substrat. En förmåga är
antingen aktiv, form, eller passiv, materia, hvilken sist nämda åter
kan betraktas antingen relative eller absolute. Förmågan att verka,
det aktiva, förutsätter förmågan att verkas, det passiva. Denna
öfverensstämmelse mellan det aktiva och det passiva måste tilläggas
den högsta principen, hvilken sålunda icke blott innefattar akti-
vitet och passivitet, utan äfven, emedan den är fullkomlig, har
dessa absolut identiska, eller, med andra ord, framstår såsom en
J) p. 252, 253.
3) p. 255.
*) p. 257. Jmfr föreg, s. 18.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
