Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giordano Brunos metafysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
I enlighet med dessa Brunos antydningar skulle svaren på
ofvanstående frågor blifva: 1) att i de mest upphöjda ting måste finnas
någonting formlöst och obestämdt — ty detta är det gemensamma
i alt; 2) att denna materia i högsta bemärkelse ej genom till-
kommande af form och verklighet blir kropp ty den står, sub
teternitatis specie, öfver denna splittring; 3) att man för att förklaia
förändring, uppkomst och förgängelse måste antaga en materia, som
dock sjelf ej är underkastad dessa — ty den förutan vore dessa
ej möjliga; 4) att slutligen den intelligibla verlden är enkel och på
samma gång innefattar potentia och actus — ty i förra fallet ses
den absolute, i det senare relative.
Rekapitulera vi på den punkt, dit vi nu hunnit, grunddragen
af Brunos metafysik, blifva de i korthet följande. Orsak och princip
äro dess första grundbegrepp. Orsaken är transeendent, principen
immanent. Men dessa båda äro i viss mån identiska, ty en orsak kan
ej tänkas rent yttre, lika litet som en princip kan tänkas lent inie.
Form och materia äro naturens orsaker och principer. Verldssjälen
är formen, substratet för dess verksamhet materien. Den förra
framträder såsom verkande-, form- ocli ändamålsorsak, hvilka alla
äro samma sak, endast sedd från olika synpunkter. Belative be-
traktad är formen mångtalig, absolute en. Materien är dels passiv
förmåga dels substrat, hvilka båda kunna betraktas dels relative, dels
absolute. Relative betraktad är äfven materien mångtalig, absolute en.
De mångtaliga formerna och materierna bilda den ändliga veilden,
den all-ena formen och materien den eviga. Men den all-ena formen
innefattar lika väl som den all-ena materien alla specifikationer i
sig genom att ej hafva någon af dessa till bestämning. De äio
således utan alla bestämningar, altså sammanfallande. Orsaken och
principen är en, formen och materien en. Alt är ett.
Men den relativa verkligheten kvarstar ännu oföiklaiad.
Mot det ena står det många, mot det konstanta det vexlande. Häi
ligger systemets mest svårlösta punkt. Den är på samma gång den
intressantaste med afseende på Bruno, ty dels tenderar han åt
panteismens allmänna förklaringssätt — hvilka kunna sammanföras
under trenne hufvudkategorier — dels är han Cusani hängifna läi-
junge, ett vacklande, hvartill Brunos lifliga fantasi lemnar tilliäcklig
förklaring. Vi skola därför betrakta dels panteismens trenne lös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
