Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giordano Brunos metafysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
saken själf, utan blott ett sken, som visar sig för sinnet och rör
tingens yta 8 9
).
Det andra sättet åter finnes endast på tvänne ställen utan
vidare utförande vidrördt. i det att Bruno säger, att tingen visser-
ligen ytterst hafva sitt väsen i det absoluta, men frambringas af
det genom den tillkommande differensen3), eller, med andra ord,
förmedels vissa accidentela faktorer10), en sats, som märkligt på-
minner om Spinozas: “Debuit (id, quod finitum est et determinatam
habet existentiam) ergo ex Deo vel aliquo ejus attributo sequi,
quatenus aliquo modo affectum consideratur 1).
De allmänna dragen af det första lösningsförsöket äro: Den
verkande orsaken är den potentiela delen af verldssjälen 2). Ur denna
orsak utvecklas alt3), därigenom att de former, som till möjligheten
finnas i materien 4), skiljas från hvar andra och bilda en andlig verk-
lighet, men om de äro mera aflägsna från sitt ursprung, en kroppslig5).
Men Brunos vacklande mellan dessa förklaringssätt afgöres
till förmån för det sista. Han nöjer sig nämligen icke med dessa
allmänna antydningar, ty hans lekande fantasi och beroende af
Cusanus voro tvänne altför betydande faktorer för att ej drifva
honom till att lemna en mera utförlig förklaring af det relativa.
Men därvid träda å ena sidan analogislut och konstruktion, i det
att dels likheter anses vara fullgiltiga bevis, dels luckor i gången
af det hela fylles med de djärfvaste hypoteser och påståenden, å
andra sidan tar läran form mera af inspirerad skakleutgjutelse an
af vetenskapsmannens steg för steg progredierande bevisföring.
8) E quello, ehe fa la moltitudine ne le cose, non é lo ente, non é la
cosa, ma quel, che appare, che si rappresenta al senso et é ne la superficie
de la cosa. p. 285. . . . ,
9) Questa cosa indistinta é una ragione eomune, a cm si aggiong
differenza e forma distintiva. p. 269.
’») Onde clii apprende Poliinnio come Poliinnio, non apprende sustanza
particolare, ma sustanza nel particolare, e ne le differeme, che son circa quel a,
la qnale per es.se vieno a ponere questo iiomo in numero e moltitudine softo
una speoie. p. 288.
>) Ethica. Pars I. Prop. XXVIIL
») Opp. Ital. I. p. 235.
9) p. 274, 285.
4) p. 274.
5) p. 272, 285.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
