Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giordano Brunos metafysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
dem, som på samma gång de visa stor själsfrändskap med honom,
också intaga framstående platser inom filosofiens historia. Dessa
äro Spinoza, Schelling och Hegel. Men Schellings spekulation är
till sitt allmännaste innehåll den samma som Hegels, blott med den
skilnaden, att det absoluta af den senare bestämmes såsom tänkande
enhet3), hvarför vi inskränka oss till en allmän jemförelse i formelt
och reclt hänseende endast med afseende på Spinoza och Hegel.
Yid studerandet af Brunos arbeten trädde alt mer fram för
våra ögon den likhet i uppfattning och åskådningssätt, som gör sig
gällande mellan honom och Spinoza. Denna likhet gilver sig till-
känna icke blott i den panteistiska tendens, som genomgår det hela,
utan äfven i en mängd speciela punkter, en likhet, som tvingar oss
att tro, att Spinoza känt Brunos arheten och i den metafysiska
delen af sin “Ethica“ utfördt dennes antydningar. Spinoza nämner
visserligen icke i något af sina arheten Bruno — ehuru flere andra
författares namn därstädes förekomma — men vi kunna dock ej
fatta saken annorlunda, än att Spinozismen är en ordnad och renad
explikation af Brunos lära. Vid läsandet af Spinoza tycker man
sig höra den andra hufvudpersonen i “Della causa“, Dicsono, tala
i öfverensstämmelse med den förstes, Teofilos (Brunos) förut gifna
upplysningar 4 5
).
Dock skiljer sig Spinoza från Bruno i väsentlig mån i
formelt hänseende, i det att han, under det att den sistnämdes
genialiska fantasi ofta gjorde framställningen nyckfull och sväfvande,
band sin lära i en matematisk form, hvari det hela steg för steg
bevisande går framåt. Man behöfver därför ej hos Spinoza från
skilda håll sammansöka hvad han lärt om en viss sak, utan alt
finnes på sin tillbörliga plats och följer merendels ur hvart annat på
samma sätt “ac ex natura trianguli ah mterno et in seternum sequitur
ejus tres angulos sequari duohus rectis11 5). Hos Spinoza saknas det
höga uppskattandet af den skaldiska begåfningen; den matematiska
form, hvari han band sina tankar, tillät inga subjektiva hugskott,
inga känslofulla utgjutelser. I detta hänseende förhåller sig Spinoza
till Bruno som Hegel till Schelling.
3) Ribbing Sigurd. Om Pantheismen. Upsala 1874. s. 67.
4) Jmfr. Barach. anf. afh. S. 192. Clemens. anf. arb. S. 23.
5) Spinoza, Ethica. Pars. I. Prop. XVII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
