Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giordano Brunos metafysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
men ej för att förblifva däri, utan för att åter rikta sig på det
sinliga och genom sin egen nödvändighet besegra den tillfällighet,
som där gör sig gällande, samt därmed genom att upptaga detta
sinliga material drifvas till att utvecklas ur sig själft8). Sålunda
uppträder tänkandet i trenne olika facer: såsom idé i och för sig,
såsom idé i form af annorlunda vara och slutligen såsom hafvande
återvändt till sig själft3). JFilosofien, den objektiva framställningen
af denna process, visar sig som en i sig tillbakagående krets10),
hvars innehåll är tänkandet, hvars form den dialektiska metoden.
Hegel säger om Bruno, att denne genom Jacobis åtgörande
erhållit ett namn om sig, som är större än han förtjänar1). ett
omdöme, som, i synnerhet från Hogels sida, synes oss böra modifieras.
Ty det torde liafva framgått af vår korta jämförelse, huru
stora likheter finnas mellan dessa båda. Det absoluta är äfven
hos Bruno ett, dess utveckling tager form af triader, och i
denna enhet innefattas alla lifvets former, alt andens innehåll.
I synnerhet framstår denna likhet med afseende på deras uppfatt-
ning af motsägelselagen, i det att hos dem båda det absoluta i sig
innefattar alla motsatser 3).
Angående denna sista fråga har man sagt, att Hegel låtit
förståndet exilera ur sitt system och upphöjt den systematiska
negationen af alt tänkandes fundamentallag till själen i den veten-
skapliga insigten s), ett påstående, som dock från Hegelianismens
sida korrigerats. Ty i och med motsägelselagens och negationens
uppfattande så som de verkligen för Hegel framstått, nämligen så,
8) § 12.
9) § 18.
,0) § 17.
’) Werke, Vierzehnter Band. 8..224.
2) Jmfr. — — — e qua non si puö dire, che una forma riceva alfra, per
ehe un contrario non aecetta né riceve l’altro, oioé, il secco non riceve 1’umiclo,
o pur la siccitå non riceve la umiditå, ma da una cosa terza vien scacciata la
siccitå et introdotta 1’umiditå, e quella terza cosa é sogetto de l’uno é 1’altro
contrario, e non é contrario ad alcuno. Bruno. Opp. Ital. I. p. 255. — Denn
die Identität ihm (dem Wiederspruch) gegeniiber ist nur die Bestimmung des
einfachen Unmittelbaren, des todten Seyns; er aber ist die Wurzel aller Bewegung
und Lebendigkeit; nur insofern etwas in sicli selbst einen Widerspruch hat, bervegt
es sich, hat Trieb und Thätigkeit. Hegel. Werke. VierterBand. Berlin 1834. S. 68.
3) Ribbing. Om Pantheismen. s. 72.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
