Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Ett “rendez-vous“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 —
huru vansinnigt han älskade henne, huru hela hans kommande
lif berodde af hennes genkärlek och hur framtiden för dem båda
måste bli evig lycka — kufvade han nu med en reflex af hen-
nes lugna förstånd. Han hade ju så godt som redan vunnit
sitt mål. Den afgörande choquen kunde vara klokast att inställa
till ett ögonblick, då ej nyfikna ögon hade alla luftens vindar
till pådrifvare.
Han kastade en svärmisk blick uppåt
den långa backen, der Jane dock redan
hade hunnit försvinna. Slirande på den
hala underisen syntes en äldre man försik-
tigt närma sig den af månskenet upplysta
bron, på väg till Blasieholmen.
Kurt betraktade honom icke utan stor
nyfikenhet, han visste dock egentligen alls
icke hvarför. Han såg nu den ankomman-
des ansikte i skenet från en gaslykta och
var just färdig att så hastigt som möjligt
i etirera öfver den snöbetäckta bron, då han
plötsligt fick höra den gamla “civilisten“
tätt bakom sig brista ut på kärnfriskt, äkta
sjömansmanér :
Hvad nu! Ta mig sju tunnor tusan, nytvättade beckbyxor!
Ska hästgardet falla oss i ryggen som kapare efter korum?
Kurt vände sig om med förvåning, som icke minskades af
att se sig ansikte mot ansikte med själfva amiral Lagercrona,
hvilken ogeneradt slog hästkarlen på axeln, i det han besvarade
dennes honnör med ett skämtsamt:
— Men här fins god utkik, som löjtnanten ser.
— Märker det jag, svarade Kurt något brydd af det oför-
modade sammanträffandet . . . Men jag hoppas, att amiralen ger-
pardon åt fånge, som kapitulerar!
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
