Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. En fönsternisch i “Hvita hafvet“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 103
I misshumör körn hon tillbaka till sin “ankargrund“. Der var
nu tomt. Både Evert och Allan hade försvunnit.
Fåordigt besvarade hon de frågor, som häradshöfdingen
stälde till henne. Men så mycket lifligare voro de blickar, hvilka
hon sände ut öfver den böljande danshopen.
Det var Kurt, som hennes ögon sökte. Kurt och henne,
som . . .
Rival! Rival! sjöng det i hennes öron . . . Rival! Rival!
klappade hjärtat . . .
Och hon bannade den stund, då ödet fört henne upp i
denna kungasal, som i all dess prakt och glans endast skulle
gifva henne minnen af missräkningar och bitterhet.
Hvarför hade hon väl kommit hit, om ej för att riktigt i
fred för nära bekantas blickar få öfverlämna sig åt dansens
lycka med honom, just den man, som nu syntes gå upp i be-
undran af en annan kvinna, och en kvinna, för hvars fägring
vackra fru Jane blef till en fager skogsblomma mot en prakt-
full kamelia.
Hade nu hennes man varit närvarande, skulle intet kunnat
afhålla henne från att bedja om, att genast få lämna denna hof-
bal. Den hade förlorat allt intresse för henne, allt behag, allt
detta odefinierbara, som fins i luften, när två älskande hjärtan
mötas, men som ingen annan än de själfva kunna uppfatta.
Öfver detta, hvilket nyss verkligen funnits, låg nu ett
hredt, svart band.
Det var svartsjukans svarta skugga, som förmörkade kärlekens
röda purpur.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
