Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Lawn-tennis med erotik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 214 —
Jane viftade med sin näsduk som signal, att hon sett sin
man och vinkade sedan till honom, att han skulle komma upp
på läktaren . . . Af den genhälsning hon fick, trodde hon sig
genom kikaren kunna märka, att han ej hade den der lurande
misstänksamma blicken, som sedan Skeppsholmspromenaden visat
sig i hans ögon, när han betraktat henne, synnerligast under
uppträdet med brefvet.
— Jane! De komma hit. Var för all del lugn!
— Jag är lugn. Men äfven du måste vara det.
— Blott du ger mig hopp, blott du nu säger, att du älskar
mig . . . Jane! Jane! Du måste svara.
Han hade åter närmat sig henne, trots att de hörde annal-
kande steg i trappan . . . Han ville som nyss lägga armen om
hennes lif och trycka henne till sig.
Hon drog sig undan, men ej nog hastigt, att han ej - hann
gripa hennes lilla hand, som han nu kramade, så att Jane var
nära att gifva upp ett rop af smärta, när han på nytt frågade:
— Säg att du älskar mig, Jane !
— Ja, ja! Men för Guds skull, släpp mig. Allan kommer ju.
Det var också i hög tid som Kurt släppte Janes hand, ty i sam-
ma ögonblick trädde Allan in på läktaren, Strax efter honom såg
man öfverstinnan, synbart något besvärad af uppstigningen.
— Sitta ni här moi ensamma? kom Allans första fråga,
innan man ens hunnit utbyta hälsningar.
Hans blickar hade hastigt öfverfarit läktaren och funnit
den tom, hvilket, om ej i högre grad, dock märkbart visade, att
han ej var öfverens med sig själf om det parti, han nu borde
taga, då han vände sig till Jane, sägande:
— Hvarför är du inte der nere med Vivi och Evert?
— Jag ville först härifrån se, hur spelet går till, svarade
Jane, uiÿin att darra det minsta på rösten.
— Alldeles, inföll Kurt, sedan han helsat på öfverstinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
