Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. En tvungen förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 240 —
— Bråka nu inte med det der igen. Du vet ju re-
dan att . . .
— Jag vet nog mer än så, må du tro, fortsatte Allan med
större hetsighet . . . Man träffar folk, som . . .
— Spar dina meddelanden om dylikt, tills vi komma hem.
— Spar? . . . Nå ja, må göra då! . . . Löjtnant Lewy-
meyer skall kanske inte få så orätt, när jag hunnit . . .
Jane kände, att hon bleknade, när hon afbröt:
— Om du håller på länge så de,r, skall jag be att få gå
hem. Jag har inte kommit hit för att . . .
— Nej, se der ha vi ju Kurt och svärmor! utbrast Allan,
i det han såg dessa båda komma in . . . Mjukaste tjänare! Jag
kom litet sent, men affärer, affärer . . .
— Välkommen, min gosse! afbröt öfverstinnan, som redan
vid första ögonkastet på Allan tyckte sig märka, att allt icke
stod rätt till.
— Hoppas det, svarade Allan mindre artigt. Mamma har
haft privataudiens med Kurt, ser jag, tilläde han med ett gäc-
kande, kort skratt . . . Och allt går väl, kan jag tro?
— Hör du Allan! Kom in får jag säga dig något.
Tonen lät icke vidare vänlig, snarare fordrande. Allan var
dock icke i sinnesstämning att närmare reflektera öfver detta,
utan följde — liksom nyss Kurt — den barska damen, som åter
stängde dörren.
Kurt, Jane och Vivi voro ensamma i salongen.
Ingen förrådde någon vidare glad middagsstämning. Vivi
såg ytterligt förlägen ut. Jane visade oro och Kurt blickade
åter ut mot kasernen.
Jane hade närmat sig Vivi. Med en sidoblick på Kurt,
för att observera, om han lyssnade på dem, hviskade hon kort
och rakt på sak:
— Kortet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
