Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. En tvungen förlofning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 248
han redan misstänkte henne, och hon anade med fullt logisk
skärpa, att det endast kunde vara en tidsfråga, när han verkli-
gen skulle få se sina aningar besannade. Tills nu hade hon
dock skyddat sig för detta med kvinlig förslagenhet och djärf-
het. Men nu, när hon till motståndare fått äfven fostermodern,
— en skarpsinnig varelse af sitt eget kön — då kunde det vara
bäst att så godt först som sist sträcka vapen.
När Allan kom in, kände Jane till och med en ögonblick-
lig, brinnande längtan att få oförtäckt bekänna allt, som före-
fallit mellan henne och Kurt, mellan hustrun och mannens vän . . .
Det kom öfver henne som ett plötsligt vanvett på samma
gång som en känsla af jubel öfver att en dylik bekännelse skulle
göra fostermodern maktlös af både öfverraskning och vrede.
Helt visst skulle stor scen blifva följden. Den tillämnade för-
lofningen kunde med nödvändighet icke bli af. Allan skulle
rasa, öfverstinnan få ett af sina häftigaste vredesanfall, Vivi
skulle naturligtvis “simma“ i tårar och — här kunde Jane icke
låta bli att draga sin välformade mun till ett skadelöje — Kurt
och hon — brottslingarna — skulle gemensamt lämna en krets,
till hvilken de sedan aldrig mer ville återvända. . . .
Men i samma ögonblick denna alltför dramatiskt effektfulla
tanke mognade till utförande, mötte ett hinder, som åter gjorde
Jane lika slö som nyss. Hon återföll i sin resignation och ka-
stade en liknöjd blick på den inträdande, under det att hennes
hjärta liksom frågade:
— Hvad är kärlek? ... På det hela taget älskar jag lika
mycket den der stackarn, som jag älskar Kurt. Hvarför göra
sig omak? När allt kommer kring, är det bäst, som det är.
Och denna tanke gjorde henne lugn, i det hon afvaktade
livad komma skulle.
— Allan! började öfverstinnan utan omsvep. . . Dumåste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
