Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Hvad som hände på “Lidingö-bro“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 294
— Men så säg mig då . . . Hur vågar du att under så-
dana förhållanden gifva dig ut med mig?
— Emedan jag icke är feg.
Låg det icke en anklagelse i hennes ord? Kurt tog det
åtminstone så, när han svarade:
— Menar du då, att jag . . ?
— Ni kan ju taga det hur ni vill.
Kurt kände pilen. Och nu, med den nyss öfverhängande
faran ett godt stycke bakom sig, hade han återvunnit en god
del af sin donjuanska säkerhet, och han svarade:
— Det är för din skull, Jane, som . . .
— Ni ville taga Yivi med på den här färden? . .
— Nej, men skaffa ett skydd, en förevändning, hvilken
kunnat täppa till munnen på skvallret.
— Då är ni bra naiv. Förstår ni icke, att en sådan sak,
som att vi öppet och ogeneradt åka ut med hvarandra till ett
utvärdshus midt på ljusa dagen skall hvarken mamma, Yivi eller
Allan sätta tro till?
— Men om någon af dem nu sett oss?
— Så tro de icke sina egna ögon.
— Den hypotesen är bra djärf . . .
— Men fullt logisk i alla fall.
— Hm! Tviflar jag på . . . Man skulle naturligtvis fråga,
hvar du varit annorstädes än med mig.
— Och det skulle jag låta dem få veta.
— Du är väl icke en dubbelgångerska?
— Nej, men jag kan . . . ljuga.
o
Kurt spratt till. Ater kom tviflet på honom rörande Janes
sunda förnuft. Han kastade en orolig blick på henne, liksom
ville han i det nu nästan sfinxartade ansiktet söka läsa hur det
stod till med hennes hjärna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
