Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 201
ooh äfven i viss mån blifvit lugnad genom doktorns bestämda
uppgift, att damen hette Winkler och var från Arboga.
Hur kort denna underhandling än varit, hade den ej und-
gått den vaksamma creolskans skarpa blickar. Ett nytt uppträde
hade egt rum. Och under detta lät hon Allan tydligen förstå,
att om hennes älskare hade för afsigt att bekanta sig med den
der beslöjade svenskan, skulle hon å sin sida mycket hastigt
skaffa sig en annan beundrare, och hade till och med redan
gjort ett val, hvilket- skulle gifva henne full revanche.
Allan hade svarat med en axelryckning och sagt, att hen-
nes jalousie var fullständigt obefogad. Han hade äfven haft på
tungan, hvarför han intresserade sig något för den beslöjade
damen. Men i samma ögonblick var det något inom honom,
som bjöd till tystnad med denna sak. Han kunde icke förklara
denna maning, men han fogade sig efter densamma.
I Sassnitz hade tillstött en omständighet, som ytterligare
störde Allans eftersträfvade lycka på denna färd mot Södern.
Mrs O’Brin hade der fått mottaga ett telegram från sin man,
den stormrike skotten. Häri hade hon underrättats om, att han
önskade, att hon pr omgående vände åter till Stockholm för att
der invänta mannen, som af sina affärer blifvit fördröjd längre
tid än han beräknat. Troligen skulle han ej hinna till Stock-
holm ännu på fjorton dagar. Men under alla omständigheter
skulle hon längre fram genom ytterligare telegram bli närmare
underrättad om hans ankomst.
Hade icke det ovissa i denna sväfvande tidsbestämmelse
kommit emellan, skulle Allan naturligtvis kännt sig som den
lyckligaste människa under solen. Men nu visste man ju endast
på ett dunkelt ungefär, när den besvärlige äkte maken, ullfa-
briksinnehafvaren, kunde dyka upp. Och man visste lika litet
hvar som när. På Allans inrådan hade mrs O’Brin nämligen
svarat med telegram, att hon föredrog att under väntetiden uppe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
