- Project Runeberg -  Barnens tidning. Utgifven af Evangeliska fosterlandsstiftelsen / Årg. 38 (1895) /
35

(1858-1899) With: Lina Sandell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och inom dem och de älska att lyda den
rösten.

Den gode Herden för sina får ut —
från det gamla in i det nya, från det kända
till det okända. Detta förande sker på
mångahanda sätt, såsom genom förhållanden,
genom vänner, genom hvad vi få höra eller
läsa. Och då Herren för är det alltid en
stor vinst att följa.

Det kännes mången gång ganska tungt
för fåren, då herden släpper dem ut, men
tungt kännes det då äfven för honom, ty
det gör honom alltid smärta att nödgas
vålla sina barn lidande. »Hans lust öfver
dem är till att göra dem godt», (Jer. 32: 41)
men då han alltid har vårt eviga hästa till
mål och fostrar oss för en evig salighet samt
ser och förstår detta så oändligt mycket
bättre än vi, måste han ibland tillåta
lidanden, som kunna förefalla både hårda och
kärlekslösa, öfvergå oss. Finge vi alltid stanna
kvar i samma lugna och lyckliga
förhållanden, så skulle det kunna blifva oss till
oberäknelig skada. Därför släpper han oss ut.
Han ensam förstår afpassa huru mycket vi
tåla af jordisk lycka och lugn för att icke
taga skada till vår själ. Nästet rifves upp
för att ungarna skola tvingas att använda
sina vingar och lära sig flyga. Fårahuset
öfvergifves för att fåren skola få-komma ut
på gröna betesmarker. Det skulle icke ens
vara godt stanna, då Herren beslutit på
annat sätt.

»Herden går framför sina får». Hvarje
fara som möter dem träffar honom först —
vare sig det är ett vilddjur, en röfvare eller
en gapande afgrund. Han vet sålunda hvad
som väntar hans får, och han tillåter intet
träffa dem, som skulle kunna blifva för svårt
eller öfverstiga deras förmåga att uthärda.
Han är icke allenast en herde utan äfven
en hjälte, som vet att bana väg genom obrutna
marker, ja, äfven öfver vattenfloder då så
behöfves. Och han är icke endast en herde
och en hjälte utan äfven vår starke broder
som går förut, så att vi endast behöfva följa
i hans spår.

Så, älskade unga vänner, hafva vi sett
huru Herren Jesus under bilden af den gode
Herden framställer hvad Han vill vara och
hvad Han är för dem, som öfverlämnat sig
i hans trofasta vård.

Kan det väl gifvas större lycka eller
trygghet under allt hvad som på jorden kan
möta, än att få vara ett får eller ett litet
lam i den gode Herdens hjord? Och det
står oss fritt, hvar och en. Jesus har gifvit

sitt lif för alla, för er och mig, och Han
bjuder oss alla att komma och mottaga hans
frälsning.

Ingen, låten mig ännu en gång upprepa
det, ingen är för liten att få blifva ett lam
i hans hjord, ingen för liten att få mottaga
allt det goda, som därmed följer, ingen för
liten att i barnslig enfald och uppriktighet
blicka upp till Honom och säga: »Herre
Jesus, jag behöfver dig såsom min Frälsare;
tag mig och låt mig blifva ett litet lam i
din, du gode Herde’s hjord!»

Skridskobanan på Nybroviken
vid Stockholm.

(Till planschen sid. 36.)

ujl^H^ör alla våra läsare i hufvudstaden
fram-,4^4 ställer planschen på nästkommande
sida en välbekant bild. Den är, såsom
synes, tagen en afton, då banan är upplyst
med så väl kulörta lyktor som elektriskt
ljus och de unga vid musikens toner färdas
banan rundt på stålklädd fot.

––i@i––

Sosa.

eller

En liten flickas växlande öden.

Af förf. till »Det gamla positivet» m. fl.

(Fri öfvers.)

(Forts. fr. n:r 4.)

»Ja, gärna, du vill kanske sätta dig i
löfsa-len och vänta tills hon kommer, det dröjer nog
ej så. länge.»

Under vandringen till löfsalen fick Bosa mod
att se upp på den talande, hvars röst syntes
henne bekant. Vid anblicken af de stora, bruna
ögonen, det svarta håret och de runda kinderna,
såg bon genast att hon påträffat en gammal vän.

»Förlåt», sade hon och hejdade sina steg,
»är ni icke Britannia?»

»Hvad vet du om Britannia?» frågade den
tilltalade häftigt.

»Jag borde ej hafva sagt Britannia, ty jag
vet att ni aldrig mer vill höra det namnet, utan
Jessie. Är ni icke Jessie?»

»Jo, mitt namn är Jessie; men, hur vet du
det?»

»Ah. kommer du ej ihåg mig och hur vi
samtalade ( aen natten i vagnen, då min mamma var
så sjuk?» t

»Kära lilla Rosa, är det du?» sade Jessie.
»Och jag, som icke kände igen dig! Hvad jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:51:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/btefs/1895/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free