Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fall. Natt och dag voro de i bön, icke om
att blifva bevarade från det onda, som de
utskickade soldaterna ständigt spanade efter
att kunna tillfoga dem, utan att blifva
be-funna ståndaktiga och med sin död få
bevisa sin kärlek till den Frälsare, som förut
gifvit sitt lif för dem. Herren förlänade
dem också en öfvermänsklig kraft att
uthärda lidande, så att många t. o. m.
lof-sjungande gingo martyrdöden till mötes.
En gammal, närmare sjuttioårig änka
och en ung flicka, som med Bina båda yngre
syskon flyktat till den förstnämnda, grepos
under det de knäböjde i bön och blefvo för
denna »förbrytelse» dränkta på det
förskräckligaste sätt.
En gudfruktig man, vid namn John
Brown, ägde en liten koja, afsides belägen
på en ljungbevuxen höjd, hvarifrån man
hade en vidstriickt utsikt öfver hafvet.
Mannen förtjänade sitt bröd med att skjutsa
folk. Ehuru han aldrig på något sätt hade
satt sig upp emot de världsliga
myndigheterna, hade han icke desto mindre ådragit
sig dessas hat, emedan han icke besökte
den allmänna gudstjänsten — af det skäl
att han där icke fann någon uppbyggelse —
samt därför att han lämnat några förföljda
präster ett tillfälligt skydd i sin
undangömda koja. Om söndagsaftnarne brukade
han samla några af de kringboendes barn
för att läsa ur bibeln för dem, samt
förklara det lästa med egna, enkla ord. John
Brown höll alltså en slags söndagsskola.
Den första söndagsskola kanske som
någonsin hållits, ty Robert Raikes, engelsmannen,
hvilken anses såsom stiftaren af våra
söndagsskolor, började därmed först ett helt
århundrade senare.
I spetsen för de förföljande trupperna i
denna del af landet var en man, vid namn
Claverhause. Denne man hade svurit, att
han själf, om ingen annan, skulle bringa
John Brown om lifvet.
En härlig vårmorgon vid sextiden, då
John Brown efter förrättad morgonbön med
de sina just stod färdig att begifva sig till
sitt arbete, kom en skara ryttare med
Claverhause i spetsen i sporrsträck ridande in
på gården.
»Förrätta din bön, ty du måste dö»,
ropade denne emot honom.
Utan ett ord till invändning böjde John
Brown sina knän och utgöt sitt hjärta i
varm och innerlig bön, hvilket gjorde ett
mäktigt intryck på soldaternas hårda hjärtan.
»Jag gaf dig tid att bedja, icke till att
predika», afbröt Claverhause honom otåligt.
Browns hustru, förskräckt af det
ovanliga bullret, hade emellertid skyndat ut ur
huset med ett barn på armen och vid
handen en liten flicka, som skrämd gömde
huf-vudet i moderns kjolar.
»Säg farväl till din hustru och dina
barn», befallde den grymme anföraren.
Brown vände sig emot sin hustru:
»Elisabeth», sade han, »nu har den dag
kommit, om hvilken jag talade, då jag frågade
dig om du ville blifva min hustru».
»John», svarade hon, »jag är redo att
följa dig.»
Han omfamnade hustru och barn, under
det Clauverhause befallde soldaterna att
skjuta ned honom.
Denna gång vägrade de dock att lyda.
Browns bön hade rört deras hjärtan och de
kunde icke döda fadern, omgifven af de
sina. Sjudande af raseri drog Claverhause
pistolen ur sitt bälte och sköt Brown en
kula genom hufvudet, så att han föll död
ned.
»Hustru, hvad tänker du nu om din
man?» frågade han därpå hånande änkan.
»Jag har alltid tänkt godt om honom
och nu bättre än någonsin», svarade hon.
Soldaterna galloperade bort, lämnande
henne ensam med den döde.
Hon knöt ett kläde om mannens
genomborrade hufvud och bredde ett lakan öfver
den döda kroppen. Sedan satte hon sig
ned vid hans sida med det minsta barnet
i knät och den lilla flickan, som gråtande
smög sig intill henne.
Den stackars änkan gaf sina tårar fritt
lopp, under det morgonsolen steg allt högre
och högre på himmelen och göt sina strålar
öfver det öde huset, de vidsträckta,
ljungbevuxna höjderna, den gråtande änkan och
hennes barn, såsom intet ovanligt skett.
Ingen människa fanns i närheten, ingen
jordisk tröst stod att få, men Gud var där
och fyllde hennes hjärta med outsäglig frid.
På samma sätt tröstade Herren alla dem,
som för hans namns skull antingen själfva
fingo lida eller ock begråta dem, som
blif-vit tagna ifrån dem.
Då vi jämföra den tidens kristna med
vår tids, huru lugnt och godt hafva icke
dessa senare. Herren hålle oss vakne, att
icke det lugn och så att säga anseende
kristendomen nu åtnjuter måtte få verka
för-slappande. Det ligger något särskildt i de
orden: »Aktas värdige att lida smälek för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
