Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det lilla rosenträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stund hos trädet och njöt av dess fägring och doft. Du är min
enda tröst sade han en kväll till rosenträdet, och han såg så
tungsint ut, när han sade de orden.
En dag stod en främmande man bredvid Bengt utanför stu-
gan. »Du får sköta sysslan åt mig, medan jag ger mig bort på
vandring», sade Bengt. »Glöm inte att ge mitt rosenträd vatten,
om torkan blir för svår!»
Det högg till av sorg i det lilla rosenträdet. »Tag mig med»,
ville det ropa, »Bengt, käre Bengt, låt mig få bli din vandrings-
stav!»
På natten låg den unge skogvaktaren vaken. Månen lyste in
genom det öppna fönstret, och rosendoften flöt in och blandade
sig med månljuset.
Han låg och tänkte på Malin, som nästa söndag skulle stå
brud med en annan. Så underlig hon hade varit den där kväl-
len här utanför stugan. Som en sömngångerska hade hon gått
bredvid honom på skogsstigen. Hennes far hade blivit så vred,
då Bengt kom hem med henne. Men det var som om hon ej för-
stått hans hårda ord. Hon såg blott så förvirrad och hjälplös
ut, att det skar Bengt i själen.
Men hennes far hade förbjudit Bengt att mera visa sig där.
Malin skulle giftas med den man, som hennes far bortlovat
henne till, och Bengt finge ej vidare störa hennes sinnesfrid.
Och nu hade Bengt försport, att bröllopet skulle stå nästa
söndag. Men över den dagen ville han ej stanna hemma. Bättre
att vandra ut i vida världen och så söka skingra de tunga tan-
karna.
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
