Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom ett minne af livad hon varit för honom. Elmire svänger
nu om, ängslig att saken skall sluta olyckligt, erkänner sin
kärlek till herskaren, och hur hon icke har någon annan vilja
än hans, samt öfverhopar honom med smicker, men omvändelsen
sker så brådstörtadt, att denne hlir öfverraskad af en så lätt
seger, inser att hos henne finnes mycket litet kärlek men så
mycket mer äretystnad, samt känner sig redan trött vid dessa
maskiner, som smeka för guld.
Under denna leda vill han roas, och låter kalla en af de
nykomna seraljdamerna, den för sin röst prisade tscherkessiskan
Delia. Hon kommer och Soliman upptäcker snart att hon,
förutom sin vackra röst, äfven besitter fägring; han blir allt mer
betagen i sängen och sångerskan, och Elmire blir allt mer
svartsjuk, samt. aflägsnar sig slutligen, när sultanen icke tycks hafva
ögon för någon annan än hennes rival.
Då instörtar Roxelane, en trotsigt yr fransyska som
tillfångatagits och instängts i seraljen. Förbittrad på Osmin, som
förbjudit henne att ensam vistas i trädgårdens skuggiga löfsalar,
frågar hon, utan hänsyn till den allsmäktige sultanen:
»Har äfven det på Er befallning skett?
Är Ni då rädd att det skall rägna karlar?»
och lexar derefter upp sjelfherskaren på ett sätt, vid hvilket denne
tydligen icke är van. Den stolta, liffulla flickan gör dock ett
djupt intryck, ej minst till följe af det ovanliga i hennes
uppträdande, och, sedan hon aflägsnat sig, grubblar han fortfarande
öfver den flyktiga sjnen. Han vill se henne ännu en gång, och
inbjuder henne till sig på sorbet; hon vägrar till en början, men
kommer om en stund sjelfmant, finner Soliman rökande, trots
damernas närvaro, rycker pipan ur hans mun och kastar bort
den under förklaring, att hans uppfostran är för mycket
försummad och att han bör lära sig umgängesvett. Han blir rasande,
fordrar den vördnad som tillkommer honom, men detta har icke
den minsta inverkan på henne, som lugnt upplyser honom om,
att han förvillas af sitt högmod, ett lyte som man ej bör skona,
och när Soliman säger
»Ni skulle — — —»
afbryter hon honom med
»Jag skall! Ni skulle vänja Eder
från slika talesätt, så fulla af förakt —.»
När sultanen derefter, trots allt eller rättare lockad a/ det
ovanliga i uppträdet, bjuder henne på soupé, afslår hon detta, men
inbjuder i stället honom till sig, samt skickar Osmin att äfven
invitera Elmire och Delia.
Alla infinna sig och, ehuru Soliman till en början hyser
betänkligheter mot att på europeiskt vis sitta till bords, och
framför allt mot att dricka vin, blir det till sist ett lustigt kalas,
och sultanens högtidliga hållning måste vika för Roxelanes sats:
»Men i det höga kan man jemnt ej hålla fast»
yrkande på jemnlikhet i det muntra laget.
För att höja feststämningen har Roxelane ditkallat danserskor,
hvilka göra sitt bästa att roa den höge gästen. Hon förtrollar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
