Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Henrik åter ansåg bäst, att icke, åtminstone
icke än i dag, sjunga ut sitt hjärtas mening.
Han kunde ju göra det framdeles, om gubben
altför ofta och altför länge skulle begynna gästa
honom. Var han ock blott en styffar, med hvilken
han efter modrens död icke ansåg sig ha
något att skaffa, så var det i alla fall en ovanlig
gubbe.
Mot kvällsidan bröt den gamle upp.
Sonhustrun följde honom ett stycke ut i tåget. Då
han tog far väl af henne, sade han: “Gud
välsigne dig och löne dig för det du varit så god
mot ålderdomen. Inga barn har jag själf haft,
men Gud har i dess ställe låtit människors godhet
och välvilja falla på min lott. Du har varit
mot mig som en dotter och nu tack! tack! Kanske
vi icke träffas mera“.
Hon fästade till en början ej någon
uppmärksamhet vid hans hänsyftningar, utan trodde,
att hans sätt att resonera var det hos åldringar
vanliga; men då hon gått ett stycke såg hon sig
om efter honom. Hon stannade och vände helt
om. Hon såg att hans steg voro mera stapplande
än vanligt och att byxorna fladdrade så
egendomligt ned vid fötterna på honom. Hon satte
sig ned vid vägen och såg oafvändt efter honom.
Han såg sig icke om, utan tyktes af alla krafter
och med stöd af sin väldiga enstaf streta
framåt. Snart vände han af vid böjningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
