Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hästens skumpande lunk åstadkom dock en
lindrig skakning, som synbarligen plågade den
gamle sjuke. Men begynte hästen gå fot för fot,
töfvade det icke länge, förrän han åter tog mildt
på tömmarne, i det han åter upprepade med svag
stämma: “Spring, spring, pojtjin men. Spring,
ännu eitt bysshald“.
Han hade brådtom att hinna hem; ty en
aning sade honom, att det var “dödssjukan“ som
kommit öfver honom.
Då han kommit hem och blifvit förhjälpt
ned ur kärran, begynte han gå omkring till de
närmaste grannarne för att bedja far väl. Han
gjorde det utan gråt och klagan.
De sågo af hans sjuka utseende och hörde
af tonen hvari han talade, att det var allvar och
det grets mycket den aftonen på backen. Tårar
skymtade knappast fram i gubbens ögon — han
tyktes blott ha så brådtom att göra sig resfärdig.
Han bad far väl så lugnt som hade han blott
varit gäst hos dem och nu bröt upp för att bege
sig hem till sitt.
Det som dock mest gick grannarne till hjärtat
var att han bad om förlåtelse, han som dock
aldrig gjort något som skulle behöft förlåtas;
utan städse varit mild och skonsam mot andra.
Då den gamle tagit farväl, gick han stapplande
in i sin stuga, gjorde med stor svårighet
upp eld och hälde vatten i grytan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
