Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjort henne främmande för dem. Nu skulle hon
så väl behöft ett stöd att luta sitt brännande
hnfvud mot; hvart skulle hon vända sig? Hon
satt som ugglan sitter i sin bärgsskrefva och ej
vågar sig fram i ljuset, där hon har fiender, icke
annat än fiender. Men hon var ej annat värd
och ville gärna lida det hennes handlingar värda
voro. Men hennes stackars barn! Alla skulle
peka finger åt dem och säga: udet är Esters
flickor! Äpplet faller ej långt från trädetu. Gärna,
gärna kunde människorna måla henne huru svart
som hälst, blott ingen skugga föll på hennes kära
barn. Och det kom för henne, att just hon var
skuggan som föll på dem. Hon var något dåligt
och smutsigt, som borde hållas doldt undan
människors blickar. Det fula, som vidlådde hennes
minne, skulle jämte minnet då förblekna.
Människorna skulle glömma henne och blifva mildare
i sin dom öfver henne och då skulle måhända
icke längre någon skugga falla öfver hennes
oskyldiga barn.
Bäst hon så satt, inträdde Elvira. Hon hade
vistats i staden och skyndat hem vid
underrättelsen om olyckshändelserna i hemmet. Hon var
förgråten och kastade sig handlöst i modrens
famn. Från Esters ögon strömmade brännheta
tårar — de första sedan den sorgliga
tilldragelsen med Pär. De suto länge lutade mot
hvarandra, mor och dotter. De göto sorgens och
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
