Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I nöd du min tröst månde vara.
Dina ögon dem liknar jag vid stjernorna
de små,
Som sitta på himmelen den klara!
Ett famntag utaf dig långt kärare är
Än all ro och all fröjd som hela jorden bär,
Det kan jag med ord ej beskrifvau.
Och sedan sutto de och erinrade sig
gemensamma minnen, minnen om hvilka de nn först
upptäkte huru i hög grad gemensamma de voro.
Hvarje ord, hvarje åtbörd vid det eller det
tillfället och derai beroende ängslan, hopp eller
fruktan återgafs och förtäljdes med största
noggran-het och väkte i deras sinnen de angenämaste
stämningar. Men tiden led. Han måste slita
sig lös ur hennes famn — icke hade han trott,
att det skulle bli så svårt att skiljas. Hade han
icke varit påmönstrad och skeppet redo till
af-segling, hade han stannat hemma denna sommar.
Men han måste bort. Han satte ut från
stranden och rodde med raska tag. Emellanåt
hvilade han på årorna och flaggade med sin
röda granna näsduk. Hon stod på stranden och
viftade idkeligen. Då han slutligen försvann
bakom udden, begynte hon genom tallskogen
sakta vandra mot hemmet. Det var dock en
lycka, tänkte hon, att ingen sett dem, där de
stodo och viftade och voro barnsliga som
herrskapsfolk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
