Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samfärdseln inom Dalarne och därmed hela landskapets ekonomiska
ställning har under de senaste årtiondena utvecklat sig högst betydligt. Sedan
Gäfle–Dala järnväg, som öppnades redan 1859, visat den storartade betydelse,
som en järnväg kan äga för höjande af såväl skogens som bergsprodukternas
värde, har Dalarne offrat betydliga kapital på järnvägsanläggningar. De flesta
af dessa ha vi redan i det föregående lärt känna. Gäfle–Dala järnväg är
nu fortsatt från Falun utmed Siljans norra strand till Orsa. Norra
stambanan går endast igenom landskapets sydöstra hörn, men här betydelse
därigenom, att till densamma anknyta sig dels några mindre bergslagsbanor,
dels Södra Dalarnes järnväg, som i hufvudsak följer Dalälfvens dalgång upp
till Siljan. Bergslagsbanan från Göteborg till Falun och
Frövi–Ludvikabanan ha kortare sidobanor i södra Dalarnes bergslager. Och slutligen är
från Mora vid Siljan den förut nämnda Mora-Vänerns järnväg byggd söderut
med en utgrening till Öfver-Malung.
Af märkliga män, födda i Dalom, må nämnas: skalderna Stjernhjelm
och Columbus, den lagkunnige J. Stjernhöök, psalmförfattarne J. Svedberg
och J. O. Wallin, skriftställarne H. Järta och C. E. Fahlcrantz, bröderna
Hagström, med flera.
»Dalarne» – säger R. Dybeck – »är ännu hela Sverige i
sammandrag: fjällar, dälder, skogar, fält, sjöar och älfvar äro där sammanslutna och
införlifvade; och däri denna naturs mångbeprisade egendomlighet.
Sammandragets store verkställare utelämnade det mindre sägande och betydande.
Dalarnes natur är stark. – Äskar någon syn för det till saga vordna nordiska
fornlifvet, söke det ännu djupt i Dalarne. Själsyttringarna gå där nu, som
förr, från hjärtat, näras kraftigt af landets i högre mening rika natur. Det
unga sinnet hör här en sång, en ständigt omväxlande naturens sång, hvilken
uttrycker det nordiska lifvets ljufvaste melodier. I ingen annan del af vårt
land har därför det svenska fornmålet samt sagan och sången, ja allt
muntligt, fortlefvat och utvecklat sig så väl och naturligt som här. Språket är
i Dalarne ännu sång, sången språk. Språket är vidare den renaste och bäst
bibehållna (med fornspråket mest öfverensstämmande) af svenska dialekter,
sålunda äfven förvarande en skatt af sägner, visor och gåtor i ursprunglig
egendomlighet. – – Alltså finnes musik i Dalarne, och där finnes äfven
poesi, säkerligen den ursprungligaste, som vårt land både ägt och äger. Våra
vanliga folkvisor kunna väl sägas tidtals gästa Dalarne, men locklåtarne och
vallvisorna äro där hemma. – Vallinstrumenterna lämpa sig ock underbart
efter den blåsandes röst, så i sång som i tal, hvars, så att säga, lif de
fullkomligt återgifva. Intet instrument är härutinnan jämförbart åtminstone med
hornet, törhända just därför att det minst är instrument. De tonöfvergångar
till exempel, som det instrumentala i vallhornet med de få fingerhålen
åstadkommer, äro ett intet mot det uttryck, en blåsande kan gifva en enda ton.
Det hemlighetsfulla i hornljudens skönhet och makt ligger väl just i denna
entonens förmåga af en hel satsfulländning, eljes utförbar endast af
människoröster. – Näst Dalarnes vallpoesi förtjäna de där förekommande gissegåtor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
