Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordväst. Järngrufvorna i norra delen, i Godegårds och Hällestads socknar
samt väster om Glan, voro förr af vida större betydenhet än numera. Viktig
är däremot alltjämt Åtvidabergs koppargrufva vid gränsen till Kalmar län.
Mot Södermanlandsgränsen träffas ymnigt med urkalk, af hvilken en del för
den inmängda gröna serpentinens skull bearbetas under namn af
Kolmårdsmarmor. Västra delen af slättbygden eller trakten emellan Roxen och
Vättern hvilar på silurisk grund, som likväl endast på få ställen träder i dagen.
Där sådant sker, möter man först kalklagret och under detta alunskiffer samt
vid stranden af Vättern sandstensbildningar. I sin yppigaste form uppträder
denna öfvergångsbildning på och invid Omberg, till hvilket vi återkomma
längre fram. Östergötlands jordmån är i allmänhet bördig, i synnerhet på
slättlandet, där den består af en myllrik, med kalk blandad lera. I
skogsbygden är sand- och grusjord oftast rådande; dock är den mer eller mindre
lerblandad i de större dalbottnarne.
Östergötlands omväxlande natur af bergslag, skärgård, betesbygd och
slättland föranleder här, som annorstädes, olika skiftningar i allmogens lynne
och karakter, ehuru grunddragen däri äro gemensamma. I allmänhet utmärker
sig östgöten genom en viss själfständighet, hvilken hos de jordbrukande
bönderna ger sig till känna genom en icke obetydlig portion dryghet i tal
och åtbörder och, hvad som är ännu sämre, genom en lyx i lefnadssättet,
som bragt mången till undergång. I skogs- och bergsbygden är bonden,
liksom vanligtvis i sådana trakter, mera liflig, arbetsam och händig; detta
gäller till någon del äfven om skärgården, hvars invånare äro af ett gladt
lynne och mer tillgängliga än landskapets öfriga befolkning. Besynnerligt
nog finnas här några få ställen, där ett alldeles motsatt förhållande äger
rum, och där skärgårdsfolkets skygghet och slutenhet för främmande går
nästan till löjlighet. Öfver hufvud finner man hos provinsens allmoge mycken
redbarhet och naturlig godsinthet, i förening med ovanlig ömtålighet om det
yttre skenet. Resande ha velat finna åtskilliga likheter mellan småländingar
och skottar, dem de jämfört med hvarandra. Den, som är road af dylika
jämförelser, skulle kunna utsträcka dem äfven till bådaderas grannar,
östgötar och engelsmän. Åtminstone skulle man finna ett slags likhet i
gränsboarnes ömsesidiga förhållande till hvarandra: samma afundsamhet, som
emellan de bägge fordom skilda staternas invånare, härskar här emellan de
bägge svenska grannprovinserna, och lika beskaffade beskyllningar, som i det
brittiska riket fordom växlades emellan de bägge grannfolken, växlas här än
i dag emellan grannprovinsernas allmoge. Östgöten, med sin antagna värdighet
i det yttre och stolthet öfver sitt landskap och dess öfvervägande naturliga
förmåner, ser med en viss förnämhet ned på de mera lifliga, rörliga och
näriga småländingarne, hvilka, med sin större drift, tarflighet och lätthet att
finna sig i omständigheterna, i många fall och till sina grannars förtret taga
försteget för dessa.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
