Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omkring tre mil västerut från Valdemarsvik och helt nära småländska
gränsen ligger Åtvidaberg, Sveriges andra koppargrufva. Den härliga natur,
som här möter den resande, erinrar om de ständigt växlande och
utomordentligt sköna naturtaflor, som utmärka det bredvid liggande Tjust eller
norra delen af Kalmar län. Inbyggarne i Tjusts båda härad äro, såsom
hörande till Linköpings stift, »andlige östgötar», och vilja äfven i öfrigt anses
som östgötar. Åtvids socken är en gammal bergslag, hvars mineraliska
rikedom både Gustaf I och hans efterträdare sökte förmå den kringboende
befolkningen att göra sig och landet till godo. Dessa uppmaningar förblefvo
dock utan verkan ända till i medlet af 1700-talet, då landshöfdingen J.
Adelsvärd upptog Åtvidaverken och lade grunden till det kopparverk, som under
hans ättlingar utvecklat sig till en af rikets största besittningar. Åtvidaberg
lyder under det stora och präktiga fideikommisset Adelsvärd, som bär titel
af baroni, det enda af sitt slag i Sverige, och hvars hufvudgård Adelsnäs
ligger vid en insjö ett stycke söder om grufvan.
Sydligaste delen af Östergötland utgöres af två härader, Kinda och Ydre,
hvilka likt en bred vigg inskjuta i Småland, till hvilket landskap de fordom
räknades, och med hvilket deras natur äfven har vida mera gemensamt än
med det slättländiga, bördiga Östergötland. Redan vid Kisa mellan Åsunden
och Sommen har naturen aflagt den belåtet leende minen och tagit på sig
en allvarsammare, som mer öfverensstämmer med det närliggande och
närbesläktade Småländska höglandets, och som blir än dystrare och föränderligare
ju längre man kommer åt söder, där berg och skogar, dalar och bråddjup,
strömmar och sjöar aflösa hvarandra i oafbruten växling.
Sådana trakter äro just ägnade att hos sina bebyggare väcka och
underhålla ett svärmiskt lynne och stämma deras sinne till nära samklang med
det underbara. Också finnas väl få nejder i vårt land, som äro mer rika på
urgamla sägner af äfventyrlig art, än skogsbygden mellan Östergötland och
Småland.
Vi kunna ej neka oss nöjet att anföra ett par af Ydrebygdens sägner,
hämtade ur de rika samlingar, kammarjunkaren Rääf offentliggjort om sin
födelsebygd, det aflägsna Ydre. Den ena af dessa berättelser lyder i
korthet sålunda:
Från Norra Vi eller rättare från Bulsjöåns utlopp i Sommen
sträcker sig i nordlig riktning den stora sjöns förnämsta fjärd utmed Norra
Vi och Asby socknar upp till Hornäs udde, en längd af närmare halfannan
mil. I Vishults sjöhagar, i den första af dessa socknar, nedstiger till
Sommen från den landthöjd, som åtföljer sjöns västra strand, en brådbrant
bergvägg, Urberget, som åt sjösidan framter en särdeles storartad anblick
så väl genom sin höjd och längd samt skogkrönta hjässa, som för det vilda
stenraset nere vid stranden, bland hvars kringkastade klippblock och
uppstaplade stenhällar gapa öppningar och hålor, dit endast inbillningen förmår
intränga. Från denna medelpunkt sträcker sig bergåsen dels i söder åt
Tullerum dels åt norr utmed Sjöhults strand, där han får namn af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
