Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sven Svens Sven. (Rönnebergs härad.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kom, och sade, att hon skulle binda en röd tråd om
armen på den förstfödde, för den pojken skulle
gömmas tills han blef gammal nog att gifta sig med Hans
Andersas blifvande dotter. Som vi veta, var
barnmorskan ny i socknen, så hon var rädd om sitt
anseende, därför valde hon tyst ut den störste pojken
och märkte honom till man åt tösalifvet, som ännu
ej var född.
Det är nog troligt, att den rätta blef märkt, men
säkert är det visst icke, och det hade nu fått bli, som
det var, om inte Sven Svensas hönsapiga också blifvit
tvillingarnes barntös. Men se, denna tösakanalja hade
fått för sig, att nabomoran lömskligen dräpt
kalkonkycklingen, och därför unnade hon icke hennes ofödda
tös att få Sven Svensas störste och fetaste pojke, utan
hon tog märket af denna och satte det på den andre,
som hon tyckte var god nog till Hans Anderskan.
Denna mora blef, förstås, bjuden att bära sin
blifvande svärson till dopet, fast det ej skall vara
lämpligt, att kvinnor, som stå på resande fot, bli
gudmödrar, ty det är inte bra för någon af barnen. Men
barnmorskan rådde till att be Hans Andersson bära
fram den andre pojken, ty man och hustru äro ett
kött, sa’ hon; därför behöfde en inte låtsa om annat
än mannens kött, och han skulle ju inte fara till
Tyskland, så här var ingenting att grufva för.
När nu pojkarne skulle till kyrkan, tog Sven
Svenskan märket af den ene, för nu, när pojkarne fingo
namn, kunde man ju känna dem åtskils, tyckte hon;
men hon bad ändå nabomoran ta väl vara på sin
gudson, för han skulle heta Sven och få det nya
hemmanet och Hans Andersas äldsta dotter — vill säga, när
hon först blef född till världen. Den andre pojken,
som skulle heta Hans, lemnades åt sin gudfar, så nu
kunde där omöjligt ske något misstag.
Under vägen till kyrkan gick också allt bra; men
när nu prästen, som aldrig förr döpt tvillingar, och
Hans Andersson, som aldrig förr burit fram något
barn, skulle göra sitt bästa vid funten, fumlade de så
med ungen, att den föll pladask ned på kyrkgolfvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
