Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det förlorade paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’
rey of Monmouth vände han sig så slutligen till Genesis och dess
berättelse om människans fall.
Det är nu egendomligt att tänka på, att Moseböckerna, som för
Milton och hans tid ännu rymde den absoluta sanningen, och till
vilka han flydde från Arthurslegenderna för att få fast mark under
fötterna, numera i sådan utsträckning gnagts av tidens tand, att de
för oss te sig som lika villkorliga komplikationer av myter och
legender som någonsin Morte d’Arthur: berättelsen om lagens
tavlor på Sinai betyder för oss, såsom historiskt faktum, ungefär
lika mycket som berättelsen om visionen av Graalkalken i hallen i
Camelot; och Mose död på Nebo är till sin art identisk med
Arthurs bortfärd till Avallon. Från vår synpunkt har Milton inte
vunnit något på bytet — snarast i viss mån förlorat; men å andra
sidan är det sannolikt, att det stränga patos och den diktionens
sublimitet, som är hans poetiska särmärke, inte i lika utsträckning
skulle kunnat åstadkommas av honom vid behandlingen av något
ämne, om vars sanningshalt han varit mindre bergfast övertygad.
Fast han sålunda övergav Arthurslegendernas fåfänglighet för
allvarligare ting, kom likväl hans ungdoms sysslande med dem inte
att gå helt förlorat för poesin: han var, trots all puritanism och
teologisk tillsnörning, alltför mycket poet för att kunna motstå
deras charm, och på flera ställen i Paradise Lost bryta
reminiscenser från dem (varvid han visserligen sällan försummar att
ursäktande påminna om, att det rör sig om blott och bart fabler)
plötsligt fram i glänsande passager; som Walter Scott säger i
inledningen till Marmion:
The mightiest chiefs of English song
scorned not such legends to prolong:
they gleam through Spenser’s elfin dream
and mix in Milton’s heavenly theme.
Så i bok I, 579 ff., vid uppräknandet av de härar ur dikten och
historien, som Satans härsmakt överträffade; och nära slutet av
samma bok (763 —66), då han säger att hallen i Pandemonium till
sin storlek var
like a covered field, where champions bold
wont ride in armed, and at the Soldans chair
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
