Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Det förlorade paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oböjlig självförtröstan i ödsligt sublima ord, vilka eka som berg:
What though the field be lost?
All is not lost — the unconquerable will,
and study of revenge, immortal hate,
and courage never to submit or yield:
and what is else not to be overcome?
Vv
Här och var i Paradise Lost finnas passager av personligt innehåll,
där Milton vänder sig mera direkt till läsaren. Bortser man från de
strödda kortare inslag av polemisk art, inte synnerligen många
eller framträdande, där Milton alluderar på sin tids ondska, på
kyrkans uselhet, på omaka äktenskaps förbannelse o.d. — ställen
som äro av intresse för litteraturhistorikern, men som poetiskt sett
inte spela någon större roll —, rör det sig här i fftämsta rummet om
de berömda invokationer, som inleda första, tredje, sjunde och
nionde boken. De utgöra självständiga, hymnartade poem, med
en diktion av ovanligt upphöjt majestät till och med för att vara
av Milton. Utan dessa ställen, där han talar om sig själv och sitt
verk — och, försåvitt man kan skilja på två oskiljbara ting, mera
om sitt verk än om sig själv — skulle inte Paradise Lost vara vad
det är; för många rymma sannolikt dessa invokationer verkets
högsta och mest förtätade poesi, framför allt den stora Hymnen
till Ljuset (i början på tredje boken), poemets oftast citerade
passage. Några mera ingående självbiografiska upplysningar eller
personliga meningsyttringar rymma dessa ställen inte, utan Milton
nöjer sig med sådana stora och enkla drag, som äro nog för att i
överensstämmelse med verkets allmänna lyftning framställa
honom i högtidlig halvdager och upphöjd profetisk attityd. Han
skildrar sin blindhet med tonfall av tragiskt lugn, sammanliknar sig
med
blind Thamyris and blind Maeonides,
and Thiresias and Phineus, prophets old,
och önskar att han också i ryktbarhet vore deras like; beskriver hur
han förblivit sin kärlek till poesin trogen och fortfarande finner sin
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
