Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Om gamla soldatvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
byta kön och bli Madam Blaize; varpå det hela till sist i Kellgrens
hand kulminerade i visan om Salig Dumbom. En sorglig
metamorfos, måste man säga, och ett bittert öde för den ridderlige
fältherren: att för ett naivt soldatrims skull, gjort till hans ära,
generation efter generation få sin vanställda skugga släpad genom
visböcker och litteraturhistorier och sitt namn förvandlat till en
putslustighet och ett åtlöje. Om han haft någon aning om att
sådant kunde vänta honom, skulle säkert till och med han bleknat
och skyggat och inte så obekymrat ridit in i stridsvimlet vid Pavia.
I varje fall skulle han då först tingat sig någon harmlös
elegiförfattare av facket.
Detta är kanske det enda soldatrim som någonsin fått
litteraturhistorisk betydelse. Tio år innan Pavia stod slaget vid Marignano,
och i samband med detta slag uppkom en visstump varom
Brantöme har en anekdot i Les Dames Galantes. Bataljen väckte
sensation över hela Europa, emedan schweizarna, som där i Maximilian
Sforzas sold mötte fransmännen, den gången ledo sitt första
nederlag. Dittills hade de ansetts helt och hållet oövervinneliga,
särskilt sedan de fyrtio år tidigare med lätthet ränt Karl den
Djärves stolta burgundiska härsmakt överända vid Granson och
Murten och avslutat sina mellanhavanden med denne stridslystne
furste genom att spräcka hans skalle med en bardisan vid Nancy.
Men Bayard och La Palice, vilka kommenderade fransmännen vid
Marignano, hade tänkt ut en ny sinnrik taktik för att möta deras
fruktansvärda ”Gewalthaufen”; och slutligen måste schweizarna,
fortfarande i obruten ordning men med sina pikenerarfyrkanter
hopsmultna till hälften, med oförrättat ärende draga sig tillbaka
från slagfältet. Den glädje fransmännen kände över denna sin
bedrift var naturligt nog mycket stor, och den tog sig omedelbart
uttryck i en sång, vari de på reträtt stadda schweizarna föreställdes
klaga sin sorg på sin fransk-tyska rotvälska, och där refrängen
lydde:
Tout est verlore,
La Tintelore,
Tout est verlore, bey Gott.
Denna visa, som tycks ha sjungits till en anslående och mjuk
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
