Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Den isländska sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den isländska sagan
Få människor ha gjort sig så väl förtjänta om litteraturen som kung
Harald Hårfager. Han skrev visserligen inte själv, inte heller har
han blivit bekant som någon mecenat i nämnvärd utsträckning;
hans välsignelsebringande verksamhet på området var helt och
hållet ofrivillig. Han enade Norge under sin spira och störde
därvid på kännbart sätt en mängd högättat, gammaldags folk
runtom i landet. En del slog han med åtskilligt besvär ihjäl; en del,
av tamare sort, lockade han i sin tjänst; men många gingo frivilligt
i landsflykt, degouterade av den otrevnad han spred omkring sig.
”Vår nåde och eders nåde trivas inte under samma hatt”,
mumlade de surmulet och styrde bort över havet mot väster; varpå de
slogo sig ner på Island, som nyss upptäckts. Island var det minst
inbjudande hörn de kunnat leta upp, men det hade den fördelen
att de där fingo vara i fred och kunde inrätta sig efter behag. De
inrättade alltså en sorts republik, vars princip kunde sägas vara
”anarki modifierad av processer”, liksom man om
sjuttonhundratalets Frankrike sade ”despotism modifierad av epigram”. Och
när de kommit i ordning, började de bland annat syssla med
litteratur, mera nitiskt än de flesta, samt åstadkommo ting som stå
ensamma i sin art.
Egentligen, efter tingens vanliga ordning, borde naturligtvis
dessa utvandrare hastigt brutaliserats av sin kamp för tillvaron och
sjunkit ned på sin trista ö till att bli ett släkte av enkla trankokare
och äggsamlare, fria från allt andligt liv; men märkvärdigt nog var
det motsatsen som inträffade. De förblevo adelsmän och höllo sig
uppe förträffligt, bättre än folket som stannat hemma i Norge. De
bibehöllo ett klart och vaket sinne, de intresserade sig livligt inte
bara för vad som skedde i granngården utan även för vad som
tilldrog sig i Norge och andra länder; och när de på vintrarna voro
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
