Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Den isländska sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
avstängda från all yttervärld, försjönko de inte i dvala i spiskroken
utan berättade sina ätters öden och snickrade på sina stamträd, —
stolta när de kunde känna sig ha blod i sina ådror av forntidens
stormän, Vikinga-Kåre eller Sigurd Orm-i-öga eller Rörek
Slöngvanbauge. Utan tvivel äro dessa islänningar enastående bland alla
kolonister. Att de greker, som på sin tid slogo sig ner på Sicilien,
därstädes förmådde åstadkomma litterära ting jämförliga med
moderlandets, är endast i sin ordning, eftersom de där träffade på
uppmuntrande livsbetingelser av skilda slag; ändå blev deras
produktion endast sekundär bredvid Greklands. Islänningarna i sin
arktiska öken gjorde långt mera. Pilgrimsfäderna, som från
England gingo till Amerika, hade det idylliskt nog jämfört med folket
på Island och blevo dessutom på kort tid långt flera till antalet;
men någon litteratur förmådde de inte åstadkomma: Milton och
Dryden och alla andra snillen på anglosaxisk tunga föddes
fortfarande därhemma. Islänningarna däremot togo på något mystiskt
sätt med sig så gott som all litterär förmåga som fortfarande fanns
outnyttjad i Norden. Den siste norskfödde hirdskalden, Eyvind
”Skaldefördärvaren”, blomstrade under förra hälften av
900-talet; därefter var det Island som ensamt levererade den sortens folk;
och ehuru efterfrågan var stor, sinade tillgången aldrig. Varje
bättre islänning var skald, när Norge endast kunde komma med
kung Harald Hårderåde som en skicklig man i den vägen.
Men det är på prosa som folket på Island utfört sina förnämsta
ting; det är deras släktsagor som äro deras odödliga bedrift. Alla
litterära formler och benämningar komma till korta inför de bättre
bland dessa sagor och deras episka konst. Som en mycket lärd och
mycket vis man, professor W. P. Ker i Oxford, som kände till dem
i grund och som skrivit om dem bättre än någon annan, på något
ställe har sagt; det lönar sig inte att tala om romantik, om realism,
om klassicism inför deras stil och anda: ”it is simply right”. Det
hela är ingenting annat än just så som det skall vara; det kan inte
tänkas bättre. Inte ens det mest drivna moderna litterära
raffinemang skulle kunna lära dessa gamla islänningar något väsentligt,
däremot kanske ha åtskilligt att lära av dem. De hade en
berättande stil, sober, klar, saklig, som är helt och hållet skild från allt vad
medeltiden i övrigt förmådde åstadkomma. De förstodo allting
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
