Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Den isländska sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utformandet av dialog är ett relativt sekundärt fenomen, rent
historiskt sett; skildringen av samma händelse kan vara rent
refererande berättelse på ett ställe och fylld av direkta anföranden på
ett annat. Förkärleken för dialog växlar mycket i olika sagor,
beroende på olika berättarindividualiteter, men i stort sett kan
man säga, att dialogen breder sig mer och mer, efterhand som
sagan får ligga till sig på folkets tunga, och ett senare
traditionsstadium förhåller sig till ett tidigare ifråga om procenten av direkt
anföring, ungefär som en roman av Dumas till en av Scott.
Mycket av det bästa i dialogväg har först satts till av
nedskrivarna, anser professor Liestel; de hade tid på sig att spekulera ut
pointerade epigram och repliker vid kritiska scener i sagan. Men
om så är, förblir det ett litet mysterium att dessa uppfinningsrika
nedskrivare fördelat sina gracer så pass ojämnt som de faktiskt
gjort; det är bara i vissa bestämda sagohjältars mun de
minnesvärda replikerna förekomma. I Njals saga pratas det rätt mycket
och av många personer; där finnas fem, sex figurer av stora mått i
första planet; men de genialiska replikerna finnas uteslutande hos
Skarphedin. Gunnar på Hlidarendi säger aldrig någonting
märkligt, utom den enda gången då hans hund dödas; inte heller Kåre
Sölmundsson, inte Grim och Helge, knappt Njal själv; men
Skarphedin öppnar knappt munnen utan att en replik av yppersta
sort blir hörd.
Detta hänger givetvis samman med att Skarphedin är humorist,
visserligen en sådan av skäligen sträv art; hos ingen av de andra
bland denna sagas stora gestalter finns någon humor, och de
kunna därför inte komma med yttranden på något plan jämförligt
med hans. Det är inte bara Skarphedin bland de stora hjältarna
som är humorist; detsamma gäller mer eller mindre män som Egil,
Grette och Glum; anmärkningsvärt är, att samtliga dessa beskrivas
som fula, i varje fall alls inte som några skönheter. Skarphedin
hade en ful mun, Grette var fräknig och rödhårig. Egil såg
överhuvudtaget högst betänklig ut, skallig och ulvgrå och med hela sitt
breda ansikte igenvuxet av grovt svart skägg och Glum och
Kormak gå i liknande stil; dessa äro de män som kunna tala för sig
ordentligt, när så behövs. De mera formella hjälteskepnaderna äro
mindre markerade till sitt yttre; Gunnar, Kåre, Kjartan Olafson
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
