Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Den isländska sagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de i sagorna skildrade händelserna ägde rum, går från 930 till
1030; därpå kommo hundra lugna år, kallade fredsåldern; och
först därpå följde skriftåldern, till 1230, varunder man började
uppteckna sagor i skrift. Det hela avslutas av den förfärliga
Sturlungatiden, som räcker tills Island kommer under Norge 1262;
även härunder skrev man flitigt på de korta stunder av lugn, som
kunde uppstå mellan dagens löpande slagsmål. En saga, vars
händelser spela omkring år 1000, har därför lätt kunnat få vänta i 250
år på att bli fixerad i skrift; under hela mellantiden har den gått
muntligt från berättare till berättare. Man skulle då inte tro, att
den kunde ha mycket kvar av historisk tillförlitlighet.
I sin lärda och skarpsinniga undersökning av detta och därmed
sammanhängande problem kommer emellertid professor Liestol
till sist till det resultatet, att sagorna i genomsnitt kunna anses vara
i hög grad trovärdiga; den muntliga traditionen kunde under lång
tid kvarhålla det väsentliga oförvanskat. Det är just inte några lätta
saker det rör sig om för forskningen, när den vill tränga sagornas
tillblivelse och utvecklingsgång någorlunda in på livet; en mängd
raffinerade konstgrepp, paralleller och kombinationer måste till
för att komma någon vart i dessa dunkla materier. Äro den och
den sagans uppgifter sanna eller ej, undrar forskningen. Svaret blir
besvärligt, därför att vederbörande saga själv i allmänhet är den
enda kunskapskällan rörande de händelser den skildrar; någon
yttre kontroll har man sällan. Vidare vill man gärna ha reda på vad
det var för sorts personer, som höllo den muntliga traditionen vid
liv, och vad det var för några som slutligen satte resultatet på
papper. Detta och annat dylikt utreder och förklarar professor
Liestol i görligaste mån, välorienterad bland många trådars
virrvarr.
Vid undersökningen av den muntliga traditionens art har han
god hjälp av sin förtrogenhet med norsk folkloristik; i norska
bygdesägner kan man se vissa ting kvarhållna genom tiderna med
den största seghet. Ett annat hjälpmedel har han i de fall, då
samma händelse finns skildrad i två olika sagor eller samma saga
föreligger i två olika redaktioner; överensstämmelser och
skiljaktigheter upplysa då om traditionens art och om dess grad av
stabilitet i detaljer. Det visar sig därvid att t.ex. en sådan sak som
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
