Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Boswell och Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mest bisarra fysionomi. Likväl beträdde Boswell vid unga år den
erotiska vädjobanan med friskt mod och ej utan lycka: han var en
älskvärd kavaljer, en känslig själ och hade i hög grad ordet i sin
makt; dessutom anfäktades han tydligen aldrig av någon blyghet,
så mycket mindre som han i allmänhet helst med innehållet ett
par buteljer portvin instuvat innanför västen figurerade på
balsalongernas golv eller svärmade längs de tuktade trädgårdsalléernas
gångar. Hans stora lidelser följde varandra i rask takt, med
engelska, holländska och irländska damer efter varandra såsom föremål
— stundom två samtidigt — , samtliga bestormade med utgjutelser
av vild och patetisk art. Till sist skyggade likväl de sköna alltid för
giftermål med honom, fast han var ett gott parti, och saken
började småningom te sig tämligen bedrövlig för Boswell, som var
ytterst medveten om sin plikt att i tid legitimt betrygga sin åldriga
ätts fortbestånd; — han brukade inte sticka under stol med att han
hade medeltida skotska konungars blod i sina ådror. Vis av många
besvikelser träffade han slutligen — tydligen för första gången i sitt
liv — en ung dam, i vilken han inte blev förälskad; med stor
sinnesnärvaro gifte han sig då strax med henne och fann sig
därefter tillrätta i ett långt och jämförelsevis lyckligt äktenskap, —
i varje fall når noten om vad d:r Heyman kallar ”Boswells
kärlekslekar” i och med denna tilldragelse sitt slut.
Boswells liv och person lånar sig villigt, man kunde nästan säga
automatiskt, åt en mer eller mindre gycklande ton, och av vissa
kritici med Macaulay i spetsen har han ibland, åtminstone förr i
världen, behandlats på ett ganska hånfullt och fientligt sätt (varvid
visserligen Carlyle redan tidigt tog honom varmt i försvar); men
på det hela taget kunde man nästan frestas att på honom tillämpa
Jacques Stekvändares ord om Abbé Coignard i Anatole Frances
berömda roman: ”Jag håller honom för att ha varit det
älskvärdaste snille, som någonsin blomstrat på denna jord.” Å andra
sidan är det naturligtvis barockt att som ibland skett vilja på något
sätt knuffa fram Boswell till att trängas med sin mästare och att
söka ställa upp hans journalistiska talang till någon sorts
konkurrens med den store doktorns ojämförliga gåvor. Helt och hållet
inkommensurabla som de äro, gäller inte på minsta sätt något
antingen— eller beträffande deras storhet och genialitet: Johnsons
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
