Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Salammbô
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Salammbö
Salammbö är en klassisk bok, det vill säga en sådan som alla hört
talas om men som jämförelsevis få underkastat sig mödan att läsa.
Språkbruket skiljer på förströelselitteratur och verklig litteratur,
och Flaubert nedlade alltid stor omsorg på att intet av vad han
skrev skulle ur någon synpunkt kunna inordnas under den förra
kategorien. I vissa fall, som i sitt sista verk Bouvard och Pécuchet,
gick denne bistre auktor till och med så långt, att han medvetet
och mödosamt strävade efter att bli fullkomligt oläslig för vanligt
hyggligt folk, — att för dem verka outhärdligt tråkig, komma dem
att svära och gäspa och få dem att känna sig som förolämpade
representanter för sunt förnuft och konstnärlig smak. Kanske hade
han ännu inte anlagt denna attityd när han skrev Salammbö; likväl
är också den rätt ansträngande att plöja igenom, och när den först
kom ut klagade franska kritiker över, att den var omöjlig att
avverka på en dag. Populärt sett saknar boken intrig, spänning och
mänsklig psykologi samt har strängt taget varken hjälte eller
hjältinna. Salammbö själv, Hamilkars dotter, är inte stort mera än ett
namn och en tunn skugga: hon sjunger hymner till Tanit och
skymtar vit i Karthagos månsken, besatt av drömmar om den stora
gudinnans mysterier; men hon snuddar knappt vid jorden, öppnar
aldrig sina läppar till mänskligt tal, rymmer ingenting utom sin
religiösa extas; och Flaubert själv erkände, att han inte var riktigt
säker på hennes realitet och att hon var för liten och späd för den
episka orgie han väckt till liv omkring henne. Hennes
kärlekshistoria med Matho, de upproriska soldnärernas befälhavare, — som
knappt är någon historia, enär de båda kontrahenterna endast råka
varandra som hastigast sammanlagt tre gånger, och som inte har
mycket med det gängse begreppet kärlek att göra, — denna
kärlekshistoria intar i den direkta skildringen en ytterst underordnad
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
