Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Boswell och Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
revansch på funno de genom att i hans frånvaro roa sig med att
härma och karikera hans talrika besynnerligheter i ord och
åthävor. Särskilt var Garrick ytterst framstående i denna sport, och
skrattsalvor och glädjetårar från de kringsittande ackompanjerade
hans privata uppträdanden i Johnsons roll. Johnsons sätt att tala,
och särskilt hans sätt att läsa upp vers, var som bekant ytterst
egenartat, med särdeles emfatisk, långsam, dånande ton, avbruten
av astmatiska pauser och visslande mellanljud samt åtföljd av
tunga gester, högtidliga grimaser och fruktansvärda rullningar
med hela överkroppen. Garrick, som ofta var smått stucken över
Johnsons sätt att behandla honom överlägset, som en ytlig
komediant rätt och slätt, efterbildade på bjudningar hos vännerna
sådana versrecitationer con amore; som t.ex. vid det tillfälle Boswell
omnämner under datum 28 mars 1775, när det rör sig om några
rader ur Ovidius, tydligen ett Johnsonskt favoritcitat; kanske
rader som Garrick fått dunkade i sig på den tid då han var en av de
tre eleverna i Johnsons skola:
”Med komisk överdrift imiterade han sin gamle lärares manér, i
det han med vederbörligen inlagda pauser och visslingar
reciterade:
Människorna gav han en hög gestalt ... och bjöd dem att upprätt
Skåda mot himmelen upp ... och mot stjärnorna ... vända sitt anlet;
varvid han hela tiden höll blicken riktad nedåt och vid
framsägandet av de fyra sista orden formligen vidrörde golvet med en sorts
förvriden överhalning.”
Garrick och Boswell och de andra kunde lugnt förlusta sig med
sådana parodier; Johnson var det bästa tänkbara material för
dylikt, och de voro fullt medvetna om att hans storhet alls inte var av
den ömtåliga sort, som behövde värnas och förskönas av alltför
ängslig pietet. Och de visste också, att de förr eller senare, någon
afton på klubben, skulle få betalt med ränta i form av någon
obetalbar vändning eller dräpande sarkasm, som skulle komma
dem att sitta svarslösa inför den rullande kolossen, under det han
själv skakade i sin länstol av skratt och godmodig triumf.
(1930)
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
