Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Salammbô
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slå emot den ankommande, medan galéren styr fram längs molon:
Hell, hell! Var välsignad! Khamons öga! Ah! Rädda oss! Det är
de rikas fel! De vilja döda dig! Var på din vakt, Barkas.” — — —II
ne repondait pas, comme si le clameur des océans et des batailles
l’eut completement assourdi. — Detta är en sant episk sats, väl
ägnad att alstra missmod hos en översättare vid försöket att bevara
något av dess tyngd och storhet. Norling: ”Han svarade ingenting.
Det var som om havets brus och drabbningarnas larm hade gjort
honom döv.” Goldschmidt-Törngren: ”Han svarade icke, som om
havets brus och slagfältens gny hade gjort honom fullständigt
döv.” Det är klart att man inte kan sluta en sådan fras med ett så
tomt och träaktigt ord som ”döv”; dessutom är det ett mysterium
att båda envisas att ha havet i singularis, när texten har
pluralform. De ha kanske tänkt på, att Hamilkar sannolikt aldrig
navigerat utom på Medelhavet, men den saken kände Flaubert också
till och skrev likväl som han gjorde. Om man en hårsmån avviker
från bokstavstroheten för att söka bibehålla något av bilden,
kunde man kanske säga: ”Han svarade ingenting, som om oceanernas
och slagfältens larm hade gjort honom döv för alltid.”
Norling har försett sin översättning med fotnoter, där Flauberts
”misstag” korrigeras, — som om det rörde sig om en lätt föråldrad
handbok i punisk arkeologi. Vi få reda på att han hade fel när han
påstod de karthagiska husen vara bestrukna med asfalt, samt att
hans uppgifter om likkistor av bränd lera inte vunnit bekräftelse.
Åtminstone en viss sådan fotnot hade kunnat undvaras: i boken
talas ofta om aloe, soldaterna sarga sig på aloetaggar, aloebål
brinna, och den lilla träskrapa, varmed den spetälske suffeten
Hannon brukar krafsa sin kliande hud, är av aloeträ. I en not
meddelas nu, att aloe först infördes till Afrika efter Amerikas
upptäckt. Det hade varit skäl att först taga närmre reda på den
saken; fullt så lättsinnig var ändå inte Flaubert med sina uppgifter.
Däremot hade en not varit på sin plats på det ställe i sjunde
kapitlet, där Hamilkar för rådsherrarna framhåller deras
oduglighet och förutspår Karthagos ruin samt uppräknar de fiender
som redan härjat det puniska landet: Agathokles, Regulus och
Scipio. Vem var denne Scipio? Scenen äger rum år 240, och
någon Scipio beträdde inte Karthagos mark förrän närmre ett
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
