Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Conan Doyle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på platsen för katastrofen, rekonstruerade förloppet enligt
Holmes’ egna metoder. Men så lätt gick det inte för Conan Doyle att
göra sig kvitt den mäktige ande han frambesvurit: ett skri av sorg
och förbittring steg mot himlen från hundratusen läsare, och
mästerdetektiven fick efter någon tid återuppstå. Han hade i
själva verket aldrig följt med professorn ner i vattenfallet utan
endast passat på att hålla sig dold en tid för att undgå att bli
mördad av dennes hämndlystna anhang. Men många hålla före,
att den återuppståndne Holmes aldrig riktigt blev sig själv igen,
fast han utförde många ståtliga bedrifter; och slutligen kom en tid,
då Conan Doyle själv meddelade, att han var hjärtligt trött på
honom. Han aktade sig visserligen för att ta livet av honom en
gång till: nu har Holmes sedan länge dragit sig tillbaka till en lugn
landsbygd, där han sysslar med biodling. Och där skall han sitta
bland sina kupor, fjärran från världen men oberörd av åren, liksom
Barbarossa i Kyffhauser och Holger Danske under Kronborg; ty
han är odödlig, han som de.
Bland de många Sherlock Holmes-historierna äro de tidigaste
de bästa, framför allt de längre berättelserna ”En studie i rött” och
”De fyras tecken”; bland de kortare hittar man någon gång ett
fullkomligt mästerverk, som t.ex. ”De sex Napoleon-bysterna”.
Det är lätt att märka, hur ingivelsen efter hand mattades hos
Conan Doyle och hur han hemföll åt upprepningar och
schabloner; det är därför inte underligt, att han till sist förklarade sig
trött på alltsammans.
Men han hade många resurser och var alls inte hänvisad till
tystnad därför att detektivgenren sinat för honom. Hans
verksamhet som spiritist under hans senare år är kanske inte att litterärt
räkna som något större plus, låt vara att han själv tillmätte den stor
betydelse och ansåg denna sin verksamhet som sitt sanna livsverk.
När det på sin tid meddelades, att han sysslade med att fotografera
älvor i vissa engelska grevskap, där de enligt vad han kommit
underfund med förekommo talrikt, hade man en smula svårt att
följa med; men kanske är det tidningarna, som baktalat honom i
det fallet. I varje fall var denna hans spiritistiska verksamhet
ingalunda, som en cynisk mänsklighet skulle kunna förmoda,
resultatet av en på äldre dagar påkommen allmän förryckthet; ty
He
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
