Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - Conan Doyle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
någon verklig människa så som Holmes, utan endast en
tankemaskin. En annan föregångare var fransmannen Emile Gaboriau
med sin Monsieur Lecoq, en parisisk polisman med stor
uthållighet inför ett tilltrasslat identifieringsproblem, som håller honom
sysselsatt i två volymer. Men Conan Doyle var den förste, som
bröt igenom: med Holmes skapade han den fascinerande typen,
och hundratals epigoner ha sedan dess funnit sitt levebröd i hans
kölvatten. En tallös skara detektiver, mer eller mindre lyckade, ha
vuxit fram som Holmes’ efterföljare och under påverkan av
honom, många redan glömda, en del alltjämt florerande: Martin
Hewitt, Paul Beck, Joseph Rouletabille, professor van Dusen,
Fortune, doktor Thorndyke, Philip Trent — denne siste bäst bland
de här nämnda och minst lika god som Holmes själv, fast han
tyvärr endast förekommer i en enda historia (E. C. Bentleys
”Trent’s last case”, sannolikt den bästa detektivroman, som
någonsin skrivits). Stundom äro dessa herrar de mest
häpnadsväckande underverk i fråga om skarpsinne, men de lida så gott som
alla av samma fel: de äro inte konkreta gestalter, endast abstrakta
rebuslösare. Holmes är odödlig bland annat därför, att han rent
personligt är en så väl markerad gestalt: han har sina
kemikaliefläckade fingrar och sitt fiolspel och den persiska toffeln, i vars tå
han förvarar sin tobak, och sin morfinspruta, som han då och då
måste tillgripa när tillvaron är alltför outhärdligt trist och inga
brott begås; han är författaren till den odödliga monografin över
tvåhundrafyrtiosex olika sorters cigarraska, med stålstick; han har
sin trevliga lilla vana att sätta fingerspetsarna mot varandra, när
han bakåtlutad i stolen utreder något problem; och han är den
lycklige ägaren till broder Mycroft, som är ännu skarpsinnigare än
han själv, fast alltför lat för att duga till detektiv.
En gång omkom som bekant Sherlock Holmes, antingen det
berodde på ett tillfälligt misshumör hos hans skapare eller på att
denne kände sin kriminella uppfinningsförmåga lida mot slutet.
Holmes hade på ett ställe i Alperna sin stora slutuppgörelse med
den förfärlige professor Moriarty, förbrytarnas Napoleon, som han
äntligen fått fast. Denna uppgörelse tog formen av en
brottningskamp, varunder Holmes och professorn, slutna i varandras armar,
tumlade ner i Reichenbachfallet; Watson, som senare infann sig
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
