Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Hannibals besegrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som en sorts straffkompanier och fingo stanna kvar där under
resten av kriget, till dess Scipio, efter att vederbörligen ha
kompletterat dem, tog dem med sig som kärnan i sin afrikanska
expedition. När de mötte Hannibals veteraner på Zamas fält, var
det därför på båda sidor manskap från Cannae som åter råkades,
nu med helt motsatt resultat mot förra gången; och Hannibal och
hans män kunde där, liksom Edmund i Kung Lear, finna ödets
hjul ha fullbordat sin cirkel.
Scipio segrade, det kan man inte komma ifrån, och att segra är
en viktig sak i krig; han vann inte endast vid Zama utan överallt,
detaljer och tekniska finesser må sedan vara hur som helst. Är inte
redan det nog för att sätta honom bland de allra främsta? Ty utom
Alexander ha alla de stormän, som bruka räknas bland
krigskonstens yppersta, lidit ett eller annat nederlag, Napoleon och Fredrik
II till och med flera stycken. Men detta tycks inte vara något
tillfredsställande kriterium på militär storhet av högsta klass, ty
många kunna nämnas som under hela sin bana alltid segrat och
som likväl inte räknas bland den allra mest utvalda eliten; dit höra
Lysander och Sulla, Torstenson, Marlborough och Wellington och
åtskilliga andra, och den blotta förmågan att segra synes sålunda
inte vara nog för att komma upp till Alexander och Hannibal och
dessas likar.
Scipio var en from man och ansågs stå i särskild gunst hos
gudarna. Det var allmänt bekant att han med omsorg åtsporde
dem vid sina företag och att de ofta i hans drömmar gåvo honom
goda råd. Han var en man med lycka, en man hos vilken trots all
hans lysande utrustning en gudomlig hjälp enligt vanliga
människors mening måste tillgripas för att förklara så stora framgångar
som hans. För Hannibal däremot kämpade inga gudar, det hade
Roms folk och hans senare antika beundrare klart för sig, utan
motsatsen var förhållandet i hans fall. När han fem år efter
Cannae drog mot själva Rom och den stora skräcken föll över staden,
såg man honom med en förtrupp ryttare rida fram till en punkt
tätt utanför murarna, där ett Herkulestempel stod; där gjorde han
halt och besåg staden, och där — obegripligt och övernaturligt,
enligt en skälvande stadsbefolknings åsikt — kom någonting
honom att vända om. Inte Roms murar och inte Roms svärd, inte
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
