Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Jeanne d'Arc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röster hade talat, visste hon en sak med fullkomlig visshet. ”I
Guds namn, männen av vapen skola slåss, och Gud skall giva dem
seger!” När hon kom fram till Patay med La Hires, Blåskäggs och
Poton de Xaintrailles’ skvadroner och såg Talbots och Fastolfs
slagordning, drog hon inte in tyglarna utan ropade ögonblickligen
med oemotståndlig visshet: ”Rid rakt på, mina män, de stå inte för
er!” — och det var någonting att ropa inför Englands bågskyttar,
som dittills aldrig dukat under på öppet fält. Före hennes
uppträdande förmådde samma franska anförare inte uträtta det ringaste
mot samma engelska. Några månader tidigare hade samme sir
John Fastolf, som gör ett så bortkommet intryck vid Patay,
utkämpat det berömda s.k. ”sillslaget” vid Rouvray (”la journée des
Harengs”, ”the battle of the Herrings”), på väg med en konvoj
fastlagsmat till belägringsarmén utanför Orléans; med en ringa
flock bågskyttar och ryttare tog han oberörd emot en anstorm,
som leddes av La Hire, Dunois och konnetabeln av Skottland,
åstadkom ett stort blodbad bland angriparna och drog vidare med
sin sill som om ingenting hänt. Det var självklart att engelsmännen
alltid skulle segra — självklart på båda sidor; en månad efter
Jungfruns uppträdande var motsatsen lika självklar, och Bedford,
regenten i Paris, måste förmedelst cirkulärskrivelser till alla
hamnar i Normandie söka hindra vettskrämda desertörer från att fly
hem till England.
Om hon fått fri hand, kunde hon tagit Paris strax efter
kröningen i Reims, när skräcken var som störst. Om någon enda hederlig
— eller åtminstone genomsnittligt anständig — människa funnits
bland politikerna i Karl VII:s omgivning, kunde hon på ytterligare
ett år drivit engelsmännen ur landet. Som det var, togo skälmarna
och idioterna tyglarna ur hennes hand, knuffade undan henne
efter förmåga och sågo småleende hur hon släpades mot
undergången. Karl VII själv — son till en idiot, kan man möjligen anföra
till hans ursäkt —, som utan hennes hjälp skulle irrat omkring som
tiggare, lade inte två strån i kors till hennes hjälp, foglig inför den
högre vishet, som flödade från hans båda rådgivare La Tremoille,
finansmannen, och Regnault de Chartres, ärkebiskopen av Reims,
två figurer av om möjligt ännu mera motbjudande art än hennes
andliga domare i Rouen.
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
