Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Kardinalens misstag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Talleyrand satt en gång i sin höga ålders dagar vid ett
middagsbord i London, där samtalet kom att röra sig om en jämförelse
mellan Metternich och Mazarin. Hans inlägg i ämnet kom att bli
bevarat, beroende på att en ung man vid namn T. B. Macaulay
råkade sitta vid samma bord. ”Man kan ha åtskilligt att invända
därvidlag”, sade Talleyrand. ”Kardinalen lurade folk, men han
ljög inte; herr Metternich däremot ljuger alltid och lurar ingen.”
(Aforismen lånar sig endast motvilligt åt försvenskning: ”Le
cardinal trompait; mais il ne mentait pas. Or, M. de Metternich ment
toujours et ne trompe jamais”’.) Yttrandet, som får sägas vara fällt
av en sakkunnig, kan antagas rymma så mycken sanning som en
god sentens kräver; en sak är säker: Mazarin lurade många och var
själv högst svårlurad. Behjärtade försök att ändra på detta faktum,
att någon gång få skratta sist på denne fintlige italienares
bekostnad, saknades ingalunda under hans bana som Frankrikes regent,
inte heller talrika vittnesbörd i svart på vitt såväl om företagens
hetsighet som om den smärta deras misslyckande väckte hos de
fåfängt strävande. Smädeskrifterna mot Mazarin bilda en
litteratur för sig själv, vars blotta bibliografi fyller tre band, något som
kanske är ett rekord i sitt slag. Man kan förstå de känslor han
väckte bland franska prinsar och aristokrater, och det är förklarligt
nog att talrika skaldeakademier blomstrade upp i slott och städer
med Mazarins besjungande efter förtjänst såsom ensam och
outtömlig uppgift. Utan börd, utan rang, som en obestämbar, något
juridiskt betonad figur ur den påvliga ämbetsmannaröran, hade
denne främling kommit till Frankrike och väckt den gamle
Richelieus välvilja; en kardinalshatt hade i största hast tryckts på hans
huvud, violetta strumpor dragits på — prästvigning hade man
däremot glömt bort i hastigheten, men det gjorde mindre —,
varpå Richelieu och Ludvig XIII oförtövat avlidit, och där satt nu
helt plötsligt denne nye eminens installerad som änkedrottningens
älskare och landets enväldige regent. Naturligt nog skalv inom
kort hela landet av frenetiska försök att med alla tänkbara
metoder få honom bort, kväsa honom och draga honom vid näsan. Men
Mazarin lät sig föga bekomma: han regerade landet, lärde
drottningen dansa efter hans pipa lugnt och stilla, klappade den lille
kungen vänligt på huvudet, gnuggade händerna och började im-
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
