Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Kardinalens misstag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
X
prins Conti, som är i gunst hos kungen, förklarar allt för honom,
eldar upp honom och ber honom om hjälp. Tillsammans gå de till
hovet, släppas småningom in i det allraheligaste, och prins Conti
talar sin väns sak efter bästa förmåga. Men kungen säger ingenting,
förändrar inte en min, blir stående som om han varit ensam, låter
sin blick glida förbi den unge Eugene som om denne varit luft;
Conti stapplar och kör fast, och de unga männen drypa av som
våta hundar. Samma kväll får kungen reda på att de båda
vännerna tillsammans försvunnit österut, trots att intet tillstånd
beviljats; han befaller att kurirer skola inhämta Conti, men beträffande
den andre nöjer han sig med att småleende säga till hertigen av
Orléans: ”Jag undrar om vi lidit någon nämnvärd skada genom att
den lille abbén avvikit?” Tiden och den lille abbén själv lämnade
småningom ett mycket otvetydigt svar på denna fråga.
De sköna systerdöttrarnas postuma manifestationer inom den
högre historien inskränkte sig emellertid inte till Eugene, och all
deras verkan blev inte antifransk; Mazarin blev lurad, men något
kunde dock tecknas honom tillgodo. Tjugo år efter flykten från
Paris förde Eugene såsom österrikisk fältmarskalk, höljd av lagrar
från turkiska fälttåg, de kejserliga arméerna i norra Italien i det då
utbrutna spanska tronföljdskriget, där hans vendetta mot kung
Ludvig skulle fullbordas. Han hade mot sig marskalk Catinat och
redde sig någorlunda tillfredsställande mot denne, trots skralt
understöd från Wien; Catinat avlöstes småningom av kung
Ludvigs gunstling Villeroi, mot vilken det gick ännu bättre. Eugene
gjorde ett nattligt kavalleriöverfall mot Cremona, Villerois
högkvarter, tog marskalken på sängen och förde honom med sig som
god pris — en episod som gav fransmännen anledning att dikta ett
litet lyriskt epigram som Voltaire citerar i sin ”Siecle de Louis
XIV” (och som bör ha kunnat sjungas ungefär på
”Internationalens” melodi):
En salut åt Bellona:
hennes gunst är ej sval.
Ty vi återtogo Cremona
och sluppo ifrån vår genral.
Kung Ludvig blev nu bekymrad och sände till den italienska
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
