Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Kardinalens misstag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de Brinvilliers, för erhållandet av en kärleksdryck, när kungen på
allvar började vända sig till andra skönheter; detta kom till
kungens öron och bidrog inte till att återuppvärma honom.
Småningom blev genom ömsesidig livaktighet atmosfären sådan, att en
hovman infann sig hos den nyss mäktiga grevinnan av Soissons
med en hövlig upplysning att valet för henne nu stod mellan
Bastiljen och omedelbar landsflykt. Snyftande packade hon
samman juveler och tjänstefolk och gav sig i väg, kvarlämnande sina
barn i släktingars vård; hennes filosofiske gemål hade vid denna tid
hunnit skiljas från det jordiska. Den femte av hennes söner, en
liten blek och spinkig figur med för kort överläpp och för kort
näsa, hade från början gjort ett beklämmande intryck på moder
och anförvanter och bestämts för det andliga ståndet, alltför skral
för att kunna tänkas duga till något annat; abbén av Savojen
kallades han alltifrån späda år och kunde tack vare sin börd ha
grundad utsikt till feta prebenden. Men själv hade han en helt
annan åsikt om saker och ting: han ville rida och fäkta, trots de
magra armarna; han tyckte om marscherande regementen och
önskade invigas i herr marskalk Vaubans åsikter om
befästningskonst; han ville kallas chevalieren av Carignan och värjde sig
förtvivlat när man kom för att raka tonsur på honom — en
ceremoni som ansågs oundgänglig till och med för en furstlig abbé,
ehuru kraven för dylikas vidkommande i övrigt voro av mildaste
slag. Han var i sanning familjens fule ankunge; och kung Ludvig
hade därvidlag samma åsikt som familjen, nonchalerade honom,
beviljade intet regemente, intet kompani, ingenting av allt det
bröderna kunde erhålla, och envisades att kalla honom ”den lille
abbén”, vilket var som en kniv i den melankoliske ynglingens
hjärta. Han försökte förströ sig med utsvävningar i sällskap med
en jämnårig god vän, prins Conti, men inte heller detta beredde
honom någon egentlig trevnad, och hans stämning blev allt mera
hopplös.
En vacker dag år 1683, när han tjugoårig flanerar i Paris,
medellös och ensam, får han reda på att turkarna börjat belägra Wien
och att kristenheten är i fara. Utmärkt: kan man inte få tjänst i
Frankrike, bör man åtminstone kunna få det mot turkarna, det kan
väl inte ens kungen säga nej till. Han rusar till den gode vännen
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
