Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Napoleon den onde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tilltalande karaktärsdrag. Få människor ha sannolikt under loppet
av sin bana åstadkommit så många, så flagranta och så klart
överlagda lögner som Napoleon. Men det är att märka att han
jämsides med denna lögnvirtuositet också besatt en långt ifrån
vanlig förmåga att alltsomoftast tala sanning — sanning i allra
egentligaste bemärkelse. Det finns gott om historiska
personligheter som göra intryck av att aldrig ha talat vare sig lögn eller
sanning, nöjda att röra sig med ett slags neutralt, halvofficiellt
medium, att åstadkomma färglösa expeditionsyttranden, enkla
synpunkter, saker som låta säga sig, intet därutöver. Napoleon ljög
som baron Mänchhausen, så snart det föll sig lämpligt för honom,
och av mindre harmlösa motiv än denne; men han kunde också
emellanåt åstadkomma sällsamma vita blixtar av filosofisk insikt
och ärlighet, uppenbarelselika ting med en sanningskvalitet som
hos La Rochefoucauld eller Spinoza.
Likväl nedsättes han utan tvivel avsevärt av sitt myckna
ljugande; inte nöjd med att vara vad han var, ville han synas vara
något annat och mera, en konstfärdigt tillverkad skenbild i andras
medvetanden, liksom om han ständigt, trots sin storhet, plågats av
en egen känsla av oroande litenhet. Så snart han talade officiellt, i
bulletiner eller andra aktstycken, ljög han med en sorts elementär,
komikbetonad häftighet som aldrig sinade och som gjorde honom
själv totalt blind för komiken: han måste grovt förgylla sina segrar,
smussla med sina förluster, bortförklara sina felgrepp, skylla ifrån
sig, förvanska, skarva och fantisera; detta även i trygga situationer,
på höjden av sin makt, då den praktiska betydelsen var minimal.
Bland allt annat som han var, var han också sin tids ojämförligt
störste journalist; som sådari var han sin egen propagandacentral
och världens förste moderne reklamchef, i det fallet obruten till
det sista och aldrig större än på Sankt Helena. Han föll i viss
mån på sin alltför långt drivna politiska modernism i det fallet:
han ljög i goda dagar tills all verkan upphörde och tills i enlighet
med fabelns recept ingen föll på idén att tro honom när han
försökte tala sanning i onda. Slutligen blev lögnen i hans hand en
underbart återvändande bumerang, ty den ende som 1813—15
stundom trodde på hans lögner var han själv. Att sanningen kunde
duga till vardagsbruk ville han aldrig inse, ett faktum som blev till
161
6—Bengtsson, Äreräddning . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
