Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - General Sherman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
General Sherman
William Tecumseh Sherman, som under nordamerikanska
inbördeskrigets senare del förde befäl över nordstaternas samlade
västliga arméer och som med dem beseglade Söderns öde genom sin
ryktbara marsch från Atlanta till Savannah, stod vid krigets slut
som Nordens avgudade hjälte, med en position föga underlägsen
Grants egen i det allmänna medvetandet. Grant och Sherman
voro de båda män som avgjort kriget, det var en sak så tydlig att
alla andra generalers anspråk på delaktighet i segern måste te sig
små bredvid deras; de voro de båda giganterna, helt i en klass för
sig själva bland den segrande sidans härförare. Det enda man
kunde fråga sig var vilken av dem som i grunden var den störste.
Grant var generalissimus; Sherman var hans högra hand och
sällsynt lojale hjälpare, och officiellt måste största delen av äran
komma Grant till del; men redan under kriget saknades inte röster
som förfäktade att Sherman var den större fältherren och att ett
hastigare slut kunde nås genom att anförtro honom den högsta
ledningen. I officiella kretsar i Washington övervägdes allvarligt
dylika planer under krigets sista halvår, när Shermans rykte nått
sin höjdpunkt med marschen genom Georgia och Grants stjärna
samtidigt avsevärt bleknat under hans långa maktlösa
stillaliggande framför Lees linjer vid Richmond. Sherman själv, obrottslig
som alltid i sin lojalitet mot Grant, avböjde all sådan upphöjelse
på det bestämdaste, och allt resonerande om hans eventuella
överlägsenhet gentemot denne såsom fältherre synes för honom
själv ha tett sig som överflödigt nonsens. Han var till sin natur ett
gott stycke av en filosof, sarkastisk och realistisk, och han synes
inte ha gjort sig några större bekymmer angående sin exakta plats
bland mänsklighetens stora krigare. Sin egen syn på sitt
fältherrerykte klargjorde han på sitt vanliga tydliga sätt i ett brev till sin
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
