Note: This work was first published in 1986, less than 70 years ago. Contributor Rolf Arvidsson died in 2012, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - General Sherman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Xx
och hållet tålamodet, och endast genom Grants taktfulla
inskridande förhindrades handgripliga konflikter. I sin officiella rapport
förklarade Sherman — med vändningar som han trots Grants
bekymrade anmaningar vägrade att stryka eller ändra — att
Hallecks planerade brott mot den slutna kapitulationen varit ett
infamt skurkstreck och att han, Sherman, därest Halleck fortsatt
med sin anmarsch, ”skulle beskyddat general Johnston och hans
folk, även med kostnaden av många liv”. Om så krävts, skulle
Sherman varit fullt i stånd att utföra detta beslut; ty stämningen
bland hans soldater var sådan, att Halleck ögonblickligen skulle
blivit ihjälslagen, om han vågat visa sig i deras närhet; och
tidningar från Washington, i vilka Sherman okvädades, brändes
vagnslastvis av manskapet efterhand som de ankommo till ”the Army
of Georgia”.
Vid Potomac- och Georgiaarméernas stora segerparad i
Washington uppför Pennsylvania Avenue till Capitolum förråddes
fortfarande av Sherman och hans folk något av den stämning som
dessa sista tilldragelser alstrat. Första dagen kom Potomacarmén,
uppklädd, festlig och vällinjerad; men Shermans folk, som knappt
visste vad paraduniformer ville säga och som inte fullt var i
söndagshumör, ryckte in direkt från krigets vardag, smutsigt, rivet
och ohalvsulat, i affärsmässig marschkolonn med
furageringspartier, trängmulor, negerekipage och allt, i samma formering och
utrustning som under hundramilamarschen till Savannah —
”Sherman’s bummers” i bästa stil, med sin ruggige Uncle Billy i
spetsen — och drog gängligt och väderbitet fram förbi
presidenttribunen med långa kliv, utan mycket solsken i fysionomierna
eller vördnad i blickarna, i en imposant, naturalistisk och en smula
skräckinjagande defilering som bet sig fast i åskådarnas minne för
alltid. Sherman satt av framför tribunen och skakade hand med
presidenten och kabinettet; men när turen kom till
krigssekreteraren Stanton, som utmärkt sig som hans särskilt aktive bakdantare
på sista tiden, höll Sherman tillbaka sin hand och vände sig bort
och fick sålunda nöjet att skörda en sista liten krigstriumf —
strängt personlig, men därför sannolikt inte mindre dyrbar i hans
egna ögon — genom att äntligen få ge en politiker en näsbränna på
ett sätt som märktes.
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
